-

Nu kanske ni tycker jag är värsta emot men om ni nu gör det SÅ DRA för då har du inte accepterat mig, men jag kan säga er en sak: Jag vet att ALLA har sådana här tankar. Du får skitgärna dölja dom, får jävligt gärna låtsas som ingenting, men jag vet. Livet är hårt. Jag vill att ni ska veta att det är det för mig också, även om jag bara skriver de bra delarna.

Tänkte lägga upp en till del av Vintra!

Vintra Del 3

-      Jag välkomnar dig, Vintra, till älvlandet Enyo, säger hon klart och tydligt. Hennes röst ekar som ett rinnande vatten. Och plötsligt börjar det svarta att tonas ut. Bakom detta skynke ser jag någonting som får mig att tappa hakan. Höga slingriga träd med gyllene gröna stammar och med guldlöv som rasslar i de stora trädkronorna. Små hus högt uppe i träden upplysta med guldigt och silvrigt sken. Stigen vi står på är omgiven av en knallgrön gräsmatta som breder ut sig över hela området. Här och var i gräset växer blommor i regnbågens alla färger och på sidorna av stigen växer guldiga och väldigt långa blommor. När jag tittar rakt fram möts jag av ett vattenfall med glittrigt vatten och det höga brusandet låter vackert och som melodi i mina öron.

Hon tar min hand och vi börjar sakta gå framåt. Vi möts av en otroligt stor och hög grind. Den slingrar sig med vackra och graciösa mönster och gör så att man känner sig välkommen. Jag tittar upp och försöker se himlen, men istället möts jag av guldiga löv och varma brisar. Runt om i luften svävar älvstoft som får hela älvdalen att glittra. Överallt i den lilla dalen flyger älvor runt och alla är så otroligt vackra med sina vita klänningar och guldiga vingar. Alla har en egen uppgift att uträtta. Den ena renoverar huset, den andra bär runt på en korg med mat, den tredje sveper förbi med älvstoft för att tända alla lampor som hänger i träden, den fjärde hämtar vatten vid vattenfallet och flyger raskt in i sitt hus igen och snart kan man känna lukten av mat. När jag tittar åt höger kan jag skymta ett stort och vackert slott mellan träden. Slottet är omgivet av älvor som putsar och fixar med fasaden och genom de enorma fönstren kan jag skymta älvor som flyger runt med brickor och med städgrejer.

-          Där bor drottningen, alla här i dalen turas om att jobba för henne, viskar hon i mitt öra.

-          Ingen kung? Frågar jag.

-          Ingen kung, bara en drottning, säger hon bestämt och jag känner hur hon tittar på mig.

När jag tittar åt vänster kan jag bara se höga träd med hus i topparna och bakom de kan jag svagt se en porlande bäck och hur någon jobbar med att tvätta kläder rena. Det här kan knappast vara sant. Jag nyper mig hårt i armen. Men ingen skillnad.

Älvan brevid mig värkar märka att jag inte tror på det jag ser.

Hon svävar upp från marken och tittar ner på mig.

-          Om du nu ska bli en av oss, måste du ju vara en älva, eller hur? Säger hon och ler finurligt.

Mitt hjärta slår ett extra slag och jag sväljer. En av oss. Vad menar hon?

-          En av er? Frågar jag skakigt.

-          Ja, du kan inte återvända till Det andra landet. Du är en av oss nu, säger hon ler.

-          En älva sa du? Frågar jag.

-          En älva.

-          Så jag måste bli en älva, säger jag snabbt.

-          Vänta här, säger hon och flyger iväg med hög hastighet.

Jag ser mig omkring och ingen värkar märka att jag står här. Ingen ser mig. Osynlig.

Långt borta ser jag henne komma flygande.

Hon plockar upp något ur en påse och flyger ovanför mig och släpper en näve över mig. Guldglittrigt stoft faller ner på mig och jag känner hur smärtan tar tag i mig. Mitt hår växer ändå ner till midjan och känner hur de lockar sig i stora lockar. Mina kläder ersätts med en vit klänning med blommönster som slutar ovanför knäna. Mina skor försvinner och på fötterna får jag sandaler som snörar sig själv upp längs benet och slutar strax under knäet. Mitt ansikte får en mer avlång form och mina ögon utvidgas en aning och mina ögonfransar växer. Min näsa förminskas och mina läppar bli större. Bak på ryggen kan jag känna en otrolig smärta när vingar växer ut. Hela kroppen värker och jag skriker av smärtan och faller ner på knä. Jag lägger händerna på ryggen men rycker snabbt ifrån de eftersom det bränner. Det känns som om hela min rygg står i lågor och känner hur små svettpärlor tränger fram i pannan. När går det över? När släpper smärtan? Det känns som om mitt livs längsta ögonblick. Det känns som om det aldrig kommer gå över. Jag ligger och vrider mig i smärtan medans den svarta färgen dansar framför mina ögon. Plötsligt upphör allt. Jag känner inget. Jag försöker sätta mig upp och hela mitt huvud dunkar. Jag öppnar försiktigt ögonen och allting snurrar. Jag försöker fokusera på den flygande älvan ovanför mig. Tillslut lyckas jag någorlunda med min syn och jag reser mig långsamt med handen runt mitt huvud. Jag vinglar till och tappar nästan balansen men lyckas stå kvar tills jag hittat balansen. Jag känner mig ny på något vis. Som född på nytt. Som om jag påbörjat ett helt nytt liv. Jag vågar inte titta över axeln. Vågar inte titta för att möta det nya jaget. Mina vingar. Jag tvingar mig själv att titta bak. Och där hänger de. Guldglittrande trådar formade till vingar. Utan ansträngning försöker jag vifta på de och det vibrerar till. Vingarna är väldigt ömma och jag känner hur det går strömmar av smånypande smärta längs ryggen.

-          Testa flyga, säger hon kort. Jag tittar på henne som om hon var dum i huvudet.

-          Testa flyga, upprepar hon. Jag blundar hårt och koncentrerar mig på att flyga. Jag känner hur jag sakta lyfter från marken. En kittlande känsla sprids i hela kroppen. En känsla av lycka. Jag öppnar ögonen och flämtar till. Jag svävar flera meter ovanför marken. Jag känner hur den lyckliga varma känslan rör sig i kroppen. Med lätta rörelser dansar jag försiktigt runt på samma ställe i luften.

-          Följ efter mig, ropar älvan. Hon flyger iväg i ruskigt hög fart och jag följer efter.

Hela jag skrattar av lycka och jag breder ut mina armar och ler mot världen. Vi flyger runt hela älvdalen och allting på marken är mycket mindre. Med lätta och snabba vingslag och med vinden i håret far vi runt som i ett flipperspel. Fram och tillbaka. Upp och ner. Åt sidorna och till mitten. Älvan styr plötsligt mot marken och jag följer tveksamt efter. Jag ville inte sluta. Hon landar lätt och vinkar åt mig att landa brevid henne. Jag lyder henne och efter bara några sekunder kan jag åter känna den fasta och hårda marken under mina fötter. Vi står brevid det vackra vattenfallet och jag kan känna de små vattendropparna smeka min hud och omfamna mig på ett magiskt sätt.

-          Mitt namn är Alexia, börjar älvan. Äntligen fick jag veta hennes namn.

-          Alexia, upprepar jag och hon nickar.

-          Jag ska lära dig lite om vad en älva gör, nu när du har blivit en älva. En älva är en hemlig och en blyg varelse. Vi är vackra och fagra med onda och farliga.

-          Farliga? Frågar jag och tycker det låter helt ologiskt.

-          Ja, onda genom att dra in människor i denna värld och gör de till älvor så de aldrig mer kan återvända till Den stora världen. Vi lurar folk med vår skönhet och genom vår ödmjukhet. Därför är det lätt som en plätt att lura in folk. Precis som jag gjorde med dig, säger Alexia och flinar mot mig. Jag tror knappt att det är sant.

-          Men varför? Frågar jag dumt.

-          Eftersom att vi vill ta över världen. Älvorna ska regera. Vi lurar in folk, de fördärvas och blir älvor. Och för varje människa som kommer hit, desto fler blir vi. Och desto fler vi är, desto större chans har vi, säger Alexia enkelt. Som om det vore världens naturligaste sak.

-          Vi kallar oss själva mördarälvor, säger Alexia viktigt och lugnt. Mördarälvor. Det ordet var det mest otroliga jag kunde stöta på i denna drömmande vackra värld.

-          Och vi älvor kan ta vilken form somhelst. Tänker du dig att du ska vara liten som en ärta, blir du så liten. Tänker du dig att du är stor som ett hus, blir du stor som ett hus. Tänker du dig att du är osynlig, blir du osynlig. Tänker du dig som ett svepande och suddigt skynke blir du det. Tänker du dig att du är en stoftpartikel blir du det. Tänker du dig som rinnande vatten blir du rinnande vatten. Vill du vara ett träd så blir du det. Men du kan däremot inte bli tillexempel en dator eller andra tekniska föremål. Endast grejer som förekommer i naturen. Som tillexempel ett vattenfall, säger Alexia och knäpper med fingrarna. Ut ur vattenfallet flyger ett 50-tal älvor med hastig fart och försvinner sedan in i sina hus. Jag blinkar förvånat till. Kvar av vattenfallet blir en mindre stark stråle som porlar i en mysig ljudnivå.

-          Där uppe är ditt nya hus, pekar Alexia och jag försöker skymta ett hus bland träden åt hållet hon pekar. Men jag ser inget. Inget alls. Hon tittar lurigt på mig.

-          Här, säger hon och räcker ett litet, litet frö fram till mig. Jag tar emot det och kollar undrande på henne. Hon ler.

-          Sätt det på marken där du vill ha ditt träd och sedan hämtar du vatten i bäcken, säger Alexia och ler ett strålande stort leende. Jag börjar gå mot ett ställe där jag vill ha mitt träd, men Alexia stoppar mig.

-          Stopp! Jag har inte förklarat klart allting ännu! Ropar hon. Jag vänder mig om och visar att jag har hennes uppmärksamhet. Hon kommer närmare och förklarar det sista jag behöver veta om älvor.

-          Alla älvor står i kontakt med ett eget element. Man kan stå i kontakt med Jord, Vatten, Vind och Eld. Jag står i kontakt med Eld. Och du står i kontakt med Jord. Du är den enda älvan i hela älvdalen som gör det. Alla de andra står i kontakt med Vatten, Vind eller Eld men du min kära vän, står i kontakt med Jord, säger Alexia och nickar viktigt.

-          Den enda? Frågar jag förvånat.

-          Den enda, och därför är du en mycket speciell älva och drottningen har bett mig att lära dig allt jag kan. Älvor kan även trolla fram saker av olika slag med bara händerna, men det är då endast grejer som har med sitt element att göra, som du kan tillexempel göra så att blommor växer och så att träd växer. Du kan göra vad du vill så länge det har med ditt element att göra. Jag kan tillexempel frambesvärja värme, säger Alexia med en axleryckning.

-          Okej, något mer? Frågar jag och känner att jag börjar bli otålig.

-          Jo, en grej. Älvstoft finns på botten av dammen under vattenfallet. Vill du ha måste du dyka i. Men var försiktig, var inte längre under vattnet än 1 minut. Det är jobbigt för vingarna och tillslut blir det så tunga att de drar ner dig under vattnet. Kom ihåg det, viskar Alexia och sedan försvinner hon med ett poff och en suddig vit dimma återstår som sakta flyter iväg i luften.

 

 

 

Mördarälvor. Lura folk. Plötsligt känns det så naturligt. Jag känner mig ond. Jag känner hur jag får lusten att lura in någon i detta land nu på en gång. Hur jag får lusten att förvandla mig själv till ett osynligt spöke och skrämma någon. Jag känner hur jag får den enorma luften att dra omkring som en vit skugga och få folk att tro att en ande svävar omkring i byn på nätterna och dagarna.

 

Med förvirrade vingslag tar jag mig omkring i älvdalen försöker jag hitta ett fint ställe att plantera mitt träd på. Vart jag än flyger kastas många blickar från både flick-älvor och pojk-älvor. De ler vänligt mot mig och vissa vinkar till och med. Jag ler vänligt tillbaka, men på insidan förblir jag osäker.

Tillslut landar jag på samma ställe som jag lyfte ifrån. Vid det lilla vattenfallet tänker jag plantera mitt träd. Jag lägger föret på den fuktiga marken och häller omsorgsfullt vatten över det. Fröet tynar bort och blir till silvrigt pulver och försvinner ner i marken. Sakta börjar en liten planta ta form och sakta men säkert sträcker det sig högre mot himlen. Stammen slingrar sig med slingriga mönster och den skimrar i alla färger.

Högst upp tornar den jättelika stammen med guldskimrande löv upp sig. Med lätta svängningar vajar löven till glimmar fagert i solens sken. Löven är lika tunna som ett pappersark och ser glasklara ut från marken. Under kronan börjar ett hus ta form.

Jag tittar som fascinerad på och huset börjar nu få en vacker blommas form. Jag ler förvånat mot trädet och som om trädet såg det vinkade det med en gren mot mig.

Jag funderar över Alexias ord medans trädet fortsätter växa klart. Jag är den enda älvan i dalen som står i kontakt med elementet jord. Ganska unikt. För första gången i mitt liv kan jag känna stoltheten spridas i min kropp. Den får hela mig att ryckas med i den fantastiska känslan och jag skrattar och dansar omkring för mig själv. Jag snurrar runt och runt tills jag snurrar rätt in i en person. Jag faller klumpigt omkull på marken och jag skakar förvirrat på huvudet. Jag försöker ställa mig upp men mitt knä bränner av en stark smärta.

Jag kan se ett par fötter framför mig men min blick är som fastnaglad på mitt blodiga knä.

Jag ser en stark och kraftig hand sträckas mot mig. Tacksamt tar jag tag i den och personen hjälper mig på fötter. Jag flämtar till av smärta och blicken är fortfarande fastnaglad på knäet.

-Oj, tack så mycket…börjar jag men stoppas. När jag lyfter blicken från knäet möts jag av de vackraste bruna ögonen jag någonsin sett. Hans sandbruna hår blänker vackert av stoft och hans vingar bak på ryggen har de mest utsökta mönster jag någonsin sett. Ansiktet är vackert format och det uttrycker ironi och skratt. Jag blir som förstummad. Han var så vacker. Nästan overklig, som tecknad, avmålad på ett portträtt. Han tittar undrande på mig. Jag skakar på huvudet med mina ögon vilar fortfarande djupt i hans vackra glänsande bruna ögon. Jag harklar mig och försöker fortsätta.

- Tack för hjälpen och förlåt för att jag dansade in i dig,  säger jag och försöker mig på ett leende.

- Ingen fara, det är inte första gången någon dansar in i mig, säger han och besvarar mitt leende och jag känner hur mina knän börjar skaka.

Han fortsätter sin mening.

-          Du måste vara ny här, jag heter Nicolas, säger han och räcker fram handen.

-          Vintra, svarar jag och tar hans hand.

-          Vackert namn du har, säger Nicolas och ler.

-          Tack, säger jag och känner rodnaden stiga.

-          Så du är ny här alltså? Frågar Nicolas med ett glatt uttryck i ansiktet,

-          Ja, jag har inte varit här speciellt länge, jag har lärt mig det mesta om oss älvor, jag har fått veta vilket element jag står i kontakt med och så har jag fått plantera mitt träd, säger jag och rycker lätt på axlarna.

-          Vilket element? Frågar Nicolas nyfiket.

-          Jord, svarar jag och förvånas över hans reaktion.

-          Jord?! Grymt häftig, du är den enda i dalen, du borde vara drottning det borde du verkligen, skrattar han och ler mot mig.

-          Jo, jag vet att jag är den enda, men vad är så speciellt med jord? Vad är skillnaden? Frågar jag och han tittar på mig som om jag förlorat förståndet.

-          Jord är ungefär det häftigaste man kan stå i kontakt med, förutom ande förstås men det står bara vår drottning i kontakt med. Man kan plantera saker, få säker att växa, men kan läka och hela människor, man kan skapa en helt ny skog, man kan göra nästan allt. Det kan man inte med vatten, luft eller eld, säger han viktigt.

-          Vad står du i kontakt med? frågar jag och lägger huvudet på sned.

-          Vatten, säger Nicolas och ler drömlikt och hans ögon förloras i en trans.

Jag vinkar lätt med handen framför ögonen på honom. Han blinkar till och ler lite generat.

-          Testa hela såret vet jag, säger Nicolas plötsligt.

-          Hurdå? Frågar jag nervöst och känner hur stressad jag blir.

-          Sätt handen framför knäet och tänk bara på jord och tänk på att du vill att såret ska försvinna, då funkar det, säger Nicolas enkelt.

-          Okej, säger jag skakigt och lyder hans order.

Jag placerar handen några centimeter framför knäet och blundar lätt och tänker på jord och hur knäet ska helas. Jag känner plötsligt lukten av sommarregn, nyslaget gräs och hö. Under mina fötter känner jag mjukt gräs som är aningen fuktigt. Sakta känner jag hur det börjar bränna till på knäet och jag öppnar försiktigt ena ögat. Hela mitt knä och sår lyser grönt och brunt och stoftpartiklar snurrar runt det. Jag ler av förvåning och lycka. Jag känner den brännande sköna smärtan. Sakta börjar den avta och det gröna skenet avtar och sjunker in i min hud. Några sista gröna streck över knäet och sedan försvinner den gröna lågan helt och mitt sår är helt försvunnet.

Jag lyfter mitt huvud från knäet och möter Nicolas imponerade blick.

Jag ler mot honom och han ler chockat tillbaka.

-          Det där var bland det coolaste jag sett i hela mitt liv! Säger han högt och skrattar.

Jag skrattar med och ler lite generat.

-          Nicolas! Ropar en röst långt borta. Jag kan se en svag figur uppe i luften som ropar namnet om och om igen.

-          Jag måste tyvärr gå nu, men om du skulle vilja någon gång skulle jag gärna ta en flygtur med dig? Frågar han och ler.

-          Visst jättegärna, säger jag och ler. Blir det som en dejt? De orden ekar i mitt hvud.

-          Hejdå Vintra, säger Nicolas mörka och klara röst. Det lät så vackert. Han lyfter från marken och flyger iväg.

-          Hejdå Nicolas, viskar jag och går sakta bort mitt träd som till min förvåning har sträckt sig högre upp mot himlens blåa nyanser och varma fluffiga moln som flyter fram. Jag går med försiktiga steg den sista biten fram till trädet och lägger handen mot den torra och hårda ytan. Värmen trycker sig igenom min handflata och strömmar vidare i hela kroppen och lyckan sprids och fyller mig från. Inne i mig kan jag höra det. Ljudet av hjärtslag. Ett liv. Så otroligt. Så vackert. Ljudet får en att dansa. Ljudet från en vän. En vän att räkna med. En vän att komma ihåg. Den guldskimrande ytan lyser fagert mot mig. Jag sluter mina ögon och det första jag kan se är insidan av trädet. Det får mig att le. Guld flyter upp och ner längs stamväggarna och i mitten kan jag skymta två ögon. Genomborrar mig och uppfyller mig. De ögonen. Glömmer aldrig. Den speciella gröna färgen lyste starkt och de var bottenlösa. De glittrade farligt men de hade fortfarande ett snällt uttryck som fick en att tveka. På om man kunde lita eller inte. Jag kände det. Jag hörde det. Pålitligheten fanns krypande och grodd i hela mig. Ett ögonblick med ögonen vilande i dennes och den hade min tillit. För alltid. Jag öppnar ögonen och stryker med handen över trädet. En ny vän. Jag backar undan och känner hur värmen avtar och hur kylan tränger sig på. Med långa hårda skär tar den över min kropp. Styr mig.

Utan ansträngning lyfter jag upp från marken och susar upp mot huset. Mina fötter sticker obehagligt mycket när lyfter. Ju högre upp jag kommer, desto mer Det finns en liten trappavsats som jag försiktigt sätter ner mina svidande fötter på. Jag grimaserar ilsket när mina fötter når marken och de verkar explodera i en extrem explosion som får mig att kvida till. Jag stiger in i huset och känner mig genast välkommen.

Nu har jag inte skrivit nå mer, så ni får mer om ett tag! Jag älskar er som förstår mig just nu, jag går igenom en tuff tid och jag har mycket svårt för en del grejer med skilda föräldrar och allt...Jag tror knappt att mina vänner sett mig arg...tur för de, jag kan bli riktigt arg och när jag är arg, då jävlar....

PUSSAR