-

Värmen strömmar mot mig och jag kan se de vackra ögonen i trädets mitt le mot mig, med dess farliga glitter glimmande gömt och långt nere i ögonen. Som om jag bott där i flera år, visste jag precis vart allting låg eller stod utan att jag behövde titta. Jag utforskar huset och kommer fram till att det är vackrare och har mer hemligheter än en flickas hjärta. Golvet är en stor skiva av mörkt, mjukt och varmt trä som täcks av en matta ihop sydd av tusentals löv med silvertråd. Likt en skimrande sjö stirrar den på mig och den får mig att le. Huset har tre små rum och då är köket och vardagsrummet med räknat. Köket träffar man på direkt man kommer in genom dörren, man har det på sin högra sida och vardagsrummet på sin vänstra. Det är som ett enda stort rum. Det finns ingen vidare hall, bara en klädhängare och ett litet skoställ samt den vackraste spegel jag sett. Spegelglaset glimmade och blänkte. Det bländade mig nästan. Den var inramad med det mest utsökta och magnifikaste mönster jag sett. Längst ner var det slingrande små figurer och krumelurer som gjorde sig vackra och det liknade som om de blåste fram i vindens element. Lite högre upp kunde man se älvor fram lyftandes av vågorna och av delfinerna. Det stod för elementet vatten. Ändå högre upp kunde man se älvor som stod i lågor. Deras ögon glimmade farligt och deras ansiktsuttryck var farliga. Högst upp stod en älva med händerna uppriktade i luften, och där uppe svävade symbolen för elementet jord. Mitt element. Jag var som förstummad. Jag lyckades slita blicken från spegeln och fortsatte framåt. Köket var av det finaste marmor i vitt med glänsande blå safirer som små knoppar på lådorna och skåpen. Diskhon och kranen var av rent silver och spisen och ungen var av brons. Köket skapade en harmonisk känsla. Det fick mig att slappna av. Bli avledande från världen. Jag gick fram mot köket och strök med försiktig hand över den kalla marmorn. Jag rös i hela kroppen. Jag öppnar lådor och luckor. Jag hittar bestick av rent guld med små röda ädelstenar som dekoration. Tallrikar av silver med gröna ädelstenar. Glasen av det renaste glasart jag någon sin sett. Prytt med blåa ädelstenar. Det var så vackert. Jag vill bara gråta. Låta de lyckliga tårarna värma mina kinder och torka i salta mängder. Det fanns ett litet matbord med plats för högst fyra personer. Det fann sig i det mest utsökta slipade träet med vackra slingrade mönster. Allting föreställde mitt element jord. Stolarna var av samma träslag och med samma mönster som på bordet. Jag ler. Så fint. Så fridfullt. Det fanns ett fönster i köket. Det räckte gott och väl för att lysa upp halva huset. Med tunna skimrande gardiner för fönstret som jag lätt förde undan fann jag den mest vackra utsikten någonsin. Dalen målades guld blandat med rött från solens sen strålar och stoftet som snurrade i luften glänste fagert och lent. Älvors trötta vingslag hördes på avstånd och det knall gröna gräset lyste starkt. Det lilla vattenfallet porlade högt och jag kunde skymta den guldiga bottnen. Jag backar undan, överväldigad över något så vackert. Jag gick bort från fönstret och fortsätter fram till vardagsrummet. Det finns ingen teve. Varför skulle det finnas? Jag ler för mig själv. Soffan är i ett skimrande grönt sidentyg. Den såg extremt inbjudande ut. Jag slår mig ner och sjunker långt ner i soffan och suckar tungt. Bordet är sammanvävt av bark, det såg inte särskilt stadigt ut, men det var skickligt gjort. Mitt emot soffan stod en fåtölj i samma tyg. Den stod och gapade mot mig och såg minst lika inbjudande ut. Jag reste mig sakta från soffan. Jag vinglar till men lyckas hålla balansen. Det finns ett stort fönster täckt med en stor blå gardin med silvermönster. Mönstret föreställer symbolen för jord och jag känner en varm ilning inom mig. Jag fortsätter med raska steg in i sovrummet. Jag drar efter andan. Det var så obeskrivligt perfekt. En enorm säng bredde ut sig framför mig. Sängramen var av mörkt trä och det slingrade sig i vackra mönster, även dessa såg ut att föreställa alla elementen. Ovanför de stora mjuka kuddarna i siden bredde sig ett jättelikt mönster i trä, och det föreställde såklart symbolen för jordens element. En kvinna med en fladdrande klänning i vacker form som står med uppsträckta händer och i hennes händer vilar en halv sol och en halv måne lutade mot varandra. Omkring dessa slingrar sig gröna växter och blommor. Kvinnans ansikte är vackert. Perfekt format, läpparna är avslappnade och fylliga, ögonen är slutna, men man kan se de långa ögonfransarna vilandes mot kinderna. Näsan är liten och spikrak. Hennes långa hår fladdrar i vinden och skapar en stor slöja omkring henne. Den symbolen kommer alltid vara helig för mig, alltid. I de fyra hörnen av sängen klättrar varsin stång upp med vackra runda mönster. Mellan de fyra stångarna går en fyrkantig ram och på dessa hänger långa skimrande knallvita gardiner som täcker sängen som en atmosfär. Det finns en stor garderob i en vit nyans med blommiga målningar på. Jag öppnar garderoben och drar efter andan. Så långt ögat kan nå ser jag vita klänningar i olika längder och mönster. Bara klänningar. Minst 40 stycken. Jag hittar även flera olika sandaler och flera påsar med stoft, ett bälte som jag kan hänga i midjan där jag kan hänga mina stoftpåsar, min kniv och andra nödvändiga saker. Jag finner även huvudbonader som blomdiadem och små hattar med olika mönster. Lyckan svärmar i hela mig. Väggarna i huset är täck av varmt trä och här och var finns inristade älvor som står för var och ett element. Så otroligt. Just jag skulle få allt detta. Just jag. Jag får ett hugg i magen när jag inte längre kan komma ihåg min mammas namn. Jag skakar snabbt av mig känslan och fortsätter att titta mig om i rummet. På andra sidan, mittemot garderoben finns ett sminkbord. Den stora spegeln är inramad av en enorm guldram och lådorna som sminket och mina hårklämmor i silver med diamant knoppar är förvarat i är i silver. På bordet framför ligger det som jag troligen kommer använda mest. En liten tub med kroppsglitter, en rosa puder och ett mörkrött läppstift. Jag trodde verkligen inte att älvor var medveten om att smink fanns. Plötsligt slog det mig själv som en blixt. Jag har faktiskt inte kollat mig själv i spegeln ännu. Inte en enda gång. Inte ens när jag kom in i huset och kollade på spegeln i hallen. Inte nu när jag sitter vid sminkbordet. Jag tar ett djupt andetag, redo att möta det nya jag. Jag lyfter långsamt blicken. Och tror inte mina ögon. Spegeln svarade på mina frågor. Den svarade på mitt jag. Mitt inre jag. Den jag varit hela tiden. Jag var vacker. De stora ögonen som inramades av de långa knallsvarta ögonfransarna tittade förvånat tillbaka på mig. Det avlånga ansiktet hade en oerhört vacker form och kindbenen och käkbenen var båda höga och tydliga. Min näsa hade blivit spikrak och mina läppar var perfekt formade och fylliga. Huden skimrade i en pärlas sken och jag kunde verkligen inte sluta titta på mig själv.

Håret hängde lugnt över axlarna och var färgat i en mörk brun färg. Lockarna skruvade sig längst ryggen och skimrade till när solens strålar nådde fönstret på rummet och kikade in. Jag log mot min spegelbild. Den log tillbaka. Svarade på mina reaktioner. Det var verkligen jag. Jag reser mig lycklig och lättad. Jag tittar upp i taket och hittar lampor i en rund form som man kunde se rakt igenom. Det var bara fyra slingrade vackra pinnar som satt ihop och bildade den runda formen. Jag förstod inte. Hur skulle de kunna lysa? Jag hör en röst viska stoft. Jag hoppar till och ser mig runt i rummet. Ingen i närheten. Jag suckar tungt och skakar på huvudet. Jag gör som rösten säger och lyfter handen mot lampan. Jag fokuserar på jordens stoft och jag kan se ett grönt ljus lysa från min hand i ett ögonblick och i nästa glöder lampan i ett guldsilvrigt grönt ljus som lyser klart i rummet. Jag gör likadant med resten av lamporna i det lilla huset. Plötsligt lyser hela huset i en varm grön färg och jag känner mig hemma. Jag springer runt i huset och skrattar. Tillslut hoppar jag i sängen och sjunker sakta ner bland de silvergråa tygerna. Overkligt. Här är jag, Vintra, en vacker älva som för bara några timmar sedan var en nolla på skolan. Nu är jag en av de mäktigaste älvorna i dalen som står i kontakt med jord. Jag ler lyckligt.

Jag vaknar till liv ur min dröm av höga hårda knackningar på min dörr. Jag skyndar till dörren och tar ett djupt andetag. Kollar mig snabbt i spegeln på förbi farten. Sakta öppnar jag dörren. Jag möts av en Alexias stora ögon. Hon ler varmt.

-          Hallå där Vintra, sjunger hennes röst.

-          Hej Alexis, kraxar jag tillbaka och skäms över min skärande röst.

-          Det är ingen fara, din röst håller på att utvecklas till något bättre, säger Alexia som om hon kunde läsa mina tankar. Jag ler svagt som svar. En lång tystnad uppstår.

-          Vi ska ut, du vet och lura folk, viskar Alexia och ler elakt.

-          Jaha? Säger jag dumt.

-          Vill du följa? Frågar Alexia mer förtydligat.

-          Visst, svarar jag utan att veta varför. Jag känner paniken växa i mig.

-          Det är inte vidare svårt, ställ dig bara på en äng och dansa och le ljuvt, säger Alexia och flinar mot mig, precis som om hon hade läst mina tankar igen.

Jag nickar i brist på ord och följer efter Alexia som kastat sig ut från trappan och fällt ut sina glimmande vingar i skenet av stoft. Jag känner blåsten i håret och lyckan tar plats i mig. Att flyga var så oerhört befriande. Jag vet inte hur jag ska beskriva det. Ingen aning. Man förändras. Man känner livet springa omkring inne i en. Alla borde få uppleva känslan. Alla.

Framför mig flaxar Alexis och allt flera älvor sluter upp med oss. Jag har inte tänkt på det förrän nu. Vi är minst 20-30 stycken. Som en mindre klump tar vi oss snabbt framåt mellan skogens alla träd med Alexia i spetsen. Hennes ljusa lockar fladdrar farligt i vinden men lyser starkt av stoftet som singlar omkring i luften. Lågt börja jag för mig själv. Min klara röst fyller hela mig och jag kan inte låta bli att sjunga lite högre.

Alexia fäller upp handen och hela gruppen stannar tvärt.

-          Vem är det som sjunger? Frågar Alexia och vänder sig om mot gruppen.

Jag känner rodnaden stiga i ansiktet och jag slår ner min blick i backen.

-          Är det du Vintra? Frågar Alexia och jag känner hennes blick bränna hål i mig.

Jag nickar stumt och lyfter försiktigt blicken och möts av Alexias blåa stora ögon. Men de uttrycker varken ilska eller irritation. De uttrycker intresse. Jag känner allas blick plötsligt vilar på mig.

-          Fortsätt med det, fast ännu högre! Utropar Alexia och jag känner ett sting av förvåning sticka till inom mig.

-          Får jag fråga varför? Hör jag mig själv säga och jag kniper snabbt igen munnen så att jag inte ska yttra fler dumma ord.

-          För att det får en att bli mer…stridsmotiverad, säger Alexia och ler.

Alla älvor nickar instämmande.

Toppen. Jag fick alla att verka mer strids motiverade. Vilken dröm. Jag suckar tungt men inte hörligt. Jag viker undan från Alexias genom borrande ögon och jag kolla lätt åt sidan.

Då möter mina ögon Nicolas. Hans bruna ögon glittrar farligt. Han ler mot mig. Men inget snällt leende. Mer hånfullt, som om han hade lust att döda mig. Jag ler osäkert tillbaka och vänder bort huvudet för att slippa titta på honom.

-          Fortsätta sjunga Vintra, säger Alexia kort, vänder sig om och tecknar åt gruppen att vi ska fortsätta flyga framåt.

Jag lyder och högt sjunger jag en av de vackraste låtar jag vet. Klart och högt klingar min röst ut och sprider sig runt oss och fortsätter vidare in i skogen. Orden i låten lämnar en tunn hinna om sig och lämnas bakom oss. Så snabbt flyger vi. Jag känner plötsligt hur arg jag är. Hur sugen jag är på att bara ha ihjäl någon. Jag ska locka in någon i vårt land. Och den ska stanna här. För alltid. Hur den mörka, mörka känslan kryper i mig. Hur mina vackra ögon blir svarta och glittrande farliga. Hur mina tänder blev spetsiga. Det breda flinet grinade över läpparna. Jag är ond. Jag känner mörkret kretsa omkring mig och det uppfyller hela mig med en härlig känsla. Det här är det nya jag.

 

Med hastighet flyger jag fram. Mer om mer lust växer i mig. Jag vill döda någon. Jag kikar hotfullt omkring mig och möts av svarta och onda leenden. Vi är onda. De är onda. Aldrig goda. Lurad från början. Lögner som var trovärdiga. Inte längre. Vi är onda.

 

Vi styr mot marken. Graciöst tar fötterna emot och vi står stadigt i den gröna mossan. Jag ser mig omkring. Alla har svarta ögon och spetsiga tänder med breda flin lekandes på deras läppar. Ondskan är tung. Jag kan nästan känna den genom att bara sträcka ut handen och luften. Nästan ta i den.

Alexia säger några främmande ord på ett vackert språk och mörka slingor sipprar upp från marken. De slingrar sig runt varje älva och ger den kraft. Själv upplever jag det som njutning. Det var oerhört skönt. Aldrig låta mörker lämna mig. Jag ser svart i några sekunder innan de lämnar mig. Jag ser mig omkring. Älvorna har fått svarta ögon. Knallsvarta. Klänningarna är blänkande svarta och mörka slingor skingrar sig likt en cirkel runt varje älva. Naglarna är gula och långa och tänderna vita och oerhört spetsiga.

Håret svart, nött med grå dystra slingor. Allas hår hade blivit längre och det rörde sig. Flytande rörelser, som om det satt ormar på huvudet.

Vi är redo.

Nu ska vi lura människorna. Vi ska vinna. Jag ska döda. Lämna spelplanen som segrare. Och återvända med blodtörst.

 

 

När vi går utanför glasmuren händer något. Jag blir vacker igen. Kanske vackrare än någonsin förut. Alla de andra också. Jag ler gudomligt. I mitt huvud kan jag höra Alexia kommunicera med oss alla. Ordern lyder att vi inte ska leda in någon i vårt land ikväll.

Vi ska lura. Sen döda. Vi ska visa att vi är farliga. Att vi är mäktiga.

Begäret väcks till liv inom mig. Brinner som en låga. I en lång rad brevid varandra går vi. Alla ler. Vi får order att sprida ut oss på den väldiga ängen. Jag styr åt vänster. Första människa jag ser, ska jag lura. Jag ler mitt mildaste leende och börjar sjunga och dansa. Jag börjar tänka på jord och känner den gröna kraften fylla mig. Runt mig ber jag blommor växa och gräset bli grönt. Ber den gröna kraften skydda så att ingen ser mitt mörka jag. Alla älvor gör konster av olika slag. Alla gör sin egen grej. Någon spelar på ett instrument gjort av bara vatten, några står och skrattar, springer runt och visar lyckan.

Jag sneglar på Nicolas som står en bit bort från mig. Han står och trixar med sitt vatten. Går runda ringar och skjuter iväg de genom luften. Jonglerar med vattnet i luften Hans vältränade armar arbetade och jag kunde inte låta bli att stirra lite extra. I det sena solljuset glänser hans mörka kropp som diamanten själv. Håret likaså. Jag var tvungen att le.

Jag märker plötsligt att han tittar på mig. Jag viker undan blicken, men känner hans fortfarande brännande i ryggen.

 

Första människan. Le. Titta. Förtrolla. Lura. Döda.

 

Jag ser killen titta på mig. Han går på andra sidan vägen. Jag ler mot honom. Han stannar upp och tittar som om han försökte förgöra mig med blicken. Men inte. Jag stannar kvar.

-          Kom, min vän, viskar jag i den vackra kvällen. Luften bär med sig orden och för de till honom. Han tar ett tveksamt steg.

-          Ingen vill ha dig, bara jag, fortsätter jag med sjungande röst. Han tittar förvånat på mig.

-          Men…började han utan att släppa mig med blicken. Hans ögon såg på mig. De tydde att han tyckte jag var vacker.

-          Inga men, den enda som älskar dig är jag, följ med mig. Säger jag förtrollande och det verkar få honom att bestämma sig.

Men beslutsamma steg går han emot mig. Mörkret sluter sig. Fyller mig. Lämnar ingen tom yta. Han är död. Mitt handgrepp hårdnar. Det onda flinandet återfinner sig till mina läppar och mina ögon bli svarta. In i hans huvud, radera och bränna. Bara detta ögonblick ska finnas. Inget annat.

Död. Blod. Borta. DÖD.

 

 

Hon var så vacker. Ögonen värkte nästan. Hon ville ha mig. Och jag henne.

Hennes leende. Ögonen. Dansen. Vingarna. Hon var perfekt. En ensam fågel sjunger i mitt hjärta att jag känner henne. Att hon är min vän. Men min röriga hjärna har inte tid. Inte tid att tänka på verkligheten.

Med beslutsamma steg går jag emot henne. Redo. Redo att möta henne.

Hon räcker fram sin hand. Jag tar den. Varm och kylig. Tunn och mjuk. Lätt men tung. Till och med hennes händer är vackra. Mina kärleksfulla ord når inte fram till henne. De studsar tillbaka som om de slagit emot något hårt. Som en sköld runt henne slungade orden mot honom och avvisade de. Plötsligt hårdnar hennes hand. Klämmer fast min i ett järngrepp. Jag kvider till. Hon ler hemskt. Flinar mot mig. Jag försöker fly men det går inte. Plötsligt ser jag det. Förändringen. Hennes vackra, vackra ögon bli svarta. Knallsvarta. Mörkret uppfyller de. Hennes vita långa, svepande klänning blir svart. Nattsvart. Längst nere ser jag de svarta trådarna strömma likt en vacker, hotfull kappa. Naglarna växer gula, svarta och långa. De tränger sig in i min hud och jag känner hur de skär genom mitt kött och jag ser blodet börja rinna. För mycket för att hinna skrika. För mycket smärta. Tårarna väller upp i ögonen på mig. En efter en rinner de nerför kinderna. Hennes blänkande, bländande hårsvall blir svart och nött med gråa slingor. Hennes riktiga jag. Det är ju Vintra. Jag känner det. Jag känner kylan under mina fötter. Under våra fötter kan jag se mörka slingor krypa upp ur marken och greppa mina fötter. Mörker håller mig i ett järngrepp. Jag ser med rädsla och fasa rätt in i hennes ögon. Jag möter njutning. Hon njuter av synen. Synen av att skada andra. Det är inte likt Vintra. Försiktiga Vintra. Vackra söta Vintra.

Mitt minne raderas. Kommer inte ihåg. Kan inte minnas. Jag kämpar emot. Kniper ihop ögonen och vrider på mig allt jag kan. Jag vill komma lös. Jag slår upp ögonen och möts av ett par svarta brinnande ögon. Jag känner en rysning skickas längs min rygg. Hennes svarta ögon gör mig kall. Får mig att frysa i den varma kvällen. Jag känner hur kylan tränger genom hela kroppen. Jag blir genomfrusen och kan inte känna någon del av min kropp. Försiktigt öppnar jag ögonen. Det var ingen mardröm. Det var verklighet. I några sekunder känner jag att mina fötter lämnar marken. Luften susar i öronen och mitt stelfrusna hår fladdra lätt. Sen kommer smällen. När jag slår emot marken. Den hårda asfalten. Den genomträngliga smärtan får mig att skrika högre än någon annan. Trots det verkar ingen höra mig, eller bry sig. Jag kan inte se något. Jag känner att vartenda ben i min kropp är brutet på mitten. Jag känner blodet rinna från huvudet. Hur det pumpat ut och lämnar min kropp i en röd pöl på marken. Energin lämnar mig. Tröttheten övertar. Jag återfår synen svagt. Kan skymta silhuetten. Min känsel fungerar bättre än synen. Jag känner att hon står bredvid mig. Hon sätter sig ner på knä alldeles intill mig. Jag kan känna kylan från hennes nätta kropp. Hon lutar sig nära mig. Andas mörker på mig. Mina rosliga andetag blir allt färre. Med sista orken får jag fram orden jag velat säga i flera minuter.

-          Vintra, det här är inte du, jag vet att längst där inne finns du. Jag gick på din skola, du kände mig. Jag är din vän, säger jag svagt. Jag kan känna blodet rinna ur munnen.

Mina suddiga ögon möter de svarta. Långt, långt där inne kan jag se det. Osäkerhet. Jag ser Vintra. Den gamla Vintra. Sen är det borta. Hon sätter ut sina armar ovanför min kropp. Från armarna börjar svarta långa trådar strömma. De når min kropp. Tränger genom mitt skinn. Skär och skär. Som sylvassa skarpa knivar. Skriken bli ljudlösa. Smärtan blir oändlig. Blodet rinner. Varenda droppe lämnar min kropp. Tillslut har de svarta trådarna skärt så hårt genom mitt skinn att min högra arm lossnar. Den faller till marken. Jag skriker. Och skriker. Skriker igen. Nästa arm lossnar. Mer blod. Mer skrik.

Mer smärta. När de svarta trådarna kryper upp i mitt ansikte förlorar jag synen. Och hörseln. Det enda jag kan känna är hur min mun utropar skrik efter skrik. Sen domnar jag sakta bort. Svartnar ordentligt framför mina ögon. Det sista jag känner är hur hon dricker av mitt urpumpande blod. Jag skickar alla mina sista tankar till min familj. Jag vill inte dö. Jag vill leva vidare. Få uppleva saker. I mina tankar ber jag min syster uppleva åt mig. Hon är det enda jag kan komma ihåg nu. Den enda som finns i mitt hjärta. Och ett hjärta glömmer aldrig. En hjärna kan glömma. Men hjärtat. Den som en gång får en plats i någons hjärta, slipper inte ut. Förblir oförglömlig, finns alltid kvar. Blir den första du kommer ihåg och den sista du glömmer.

Sakta försvinner jag ur medvetandet.  Domnar bort i frid. Beger mig ut i den döda vackra världen. Från kylan till värmen. Jag lyckas få ett leende på läpparna. Jag kommer för alltid att vara lycklig. Vad som än händer mig. Sen slumrar jag in i den dystra men varma sömnen. Jag älskade dig, Vintra. Sen kommer jag inte ihåg längre.

 

 

Jag ser hans varma, skräckslagna och rädda bruna ögon förlora den sista gnistan och sakta flyta ihop med den svarta tomheten. Kvar blir inte mycket. Luften tar tag i hans kropp och mosar honom till stoft. Från stor till liten. Hans kropp tynar sakta bort. En sista blick på hans avslappnade ansikte fick mig att minnas. Mattias. Mina ögon vilar mjukt på hans döda och genomkalla ögon. De vackra bruna ögonen som jag älskade så mycket. Hans fina ansiktsdrag försvinner. De tydliga käkarna suddas ut. Alla minnen med honom raderas. Ingen minns. Guldglittrigt svävande stoft. Av små, små prickar. Det var Mattias. Killen jag alltid älskat. Jag sitter fortfarande på den kalla och hårda marken. Den hade färgats röd efter allt blod. En blodväg. Samma färg som man brukade måla kärlekens symbol i. Ett rött hjärta. Sakta reser jag mig. Tittar ner på mina händer. Blodet var borta. Men även om det inte syntes, kändes det. Smärtan i bröstet. Jag har dödat personen jag älskat mest. Personen som betydde något. Hur kunde jag? Min Mattias. En tyngd fyllde hela mitt bröst. Jag kunde inte röra mig framåt. Mina fötter vill inte bära mig. Den röda marken smeker mina fötter och lämnar avtryck under fötterna. En kärleksväg av blod. En blodväg fylld av kärlek. Huvudet snurrar. Jag dödade honom. Jag dödade honom. Mitt huvud ekar och ekar. Framför mig kan jag se de andra älvorna applådera och le mot mig. Njuter av tortyr. Knäna förvandlas till smör. Armarna vill inte vara med. Jag blir tokig.

Huvudet går på spinn. Bilder på Mattias flimrar överallt. Ingen ordning på bilderna. Förflyttar runt. Jag dödade honom. Jag känner hur det bränner i halsen och hur ögonen svider. Tårarna rinner, salta. En efter en.

Jag sätter armarna mot huvudet och skriker ut smärtan.

-          JAG DÖDADE HONOM, JAG DÖDADE HONOM, skriker jag så genomträngligt och så skärande att världen ryggar emot mig. Om och om igen. Sparkar med benen och viftar vilt med armarna. Kämpar mot inget. Kämpar mot mig själv. Slåss för ingen. Slåss för mig. Vill leva. Skrik efter skrik. Jag står inte ut. Jag blir galen. Jag lyfter från marken och försöker flyga ifrån smärtan på marken. Men den följer mig. Slåss ensam mot världen. Du och jag Mattias. Hans bruna ögon på näthinnan. Skriker ut den skärande blicken som lämnar stora sår i mig. Boxar vilt med armarna för att få undan honom. Ut ur mitt liv. Jag dödade dig. Du dödade han. Försvinn.

Plötsligt känner jag någon ta ett stadigt grepp om mina handleder. Jag fortsätter slåss. Jag vill försvinna in till en annan värld. Slippa Mattias. Jag vill bli frisläppt. En fångad fågel vill bli fri. Jag slår upp mina vilda ögon. Möts av Nicolas. Han är så lik Mattias. Det fick mig att hata honom ännu mer. Jag försätter att slå honom. Hårda kalla nävar träffar varm hud. Möter hans ögon. Han uttalar ett obegripligt ord på ett främmande språk. Plötsligt försvinner allt. Livet rinner av mig och hamnar i en pöl på marken under mig. En pöl av jobbiga känslor som simmar runt och tittar retsamt på mig. Energin sugs ur min kropp och hamnar långt borta där jag inte kan nå den. Utom räckhåll. Seglar lyckligt iväg i luften, som en frisläppt fågel. Min kropp tappar känseln och lämnar mig kall och sladdrig. Jag viker ihop mig, men fångas av starka armar. Mina ögon möter en blå himmel. Jag hörde de sista orden. Jag såg de. Jag kände de. Jag hörde de. Jag smakade de. Jag luktade de.

Jag älskade dig också, Mattias. Jag sluter mina ögon och hoppas att någonstans långt bort, hörde han mina ord.

Hoppas ni gillar de, PUSS.

Nu kanske ni tycker jag är värsta emot men om ni nu gör det SÅ DRA för då har du inte accepterat mig, men jag kan säga er en sak: Jag vet att ALLA har sådana här tankar. Du får skitgärna dölja dom, får jävligt gärna låtsas som ingenting, men jag vet. Livet är hårt. Jag vill att ni ska veta att det är det för mig också, även om jag bara skriver de bra delarna.

Tänkte lägga upp en till del av Vintra!

Vintra Del 3

-      Jag välkomnar dig, Vintra, till älvlandet Enyo, säger hon klart och tydligt. Hennes röst ekar som ett rinnande vatten. Och plötsligt börjar det svarta att tonas ut. Bakom detta skynke ser jag någonting som får mig att tappa hakan. Höga slingriga träd med gyllene gröna stammar och med guldlöv som rasslar i de stora trädkronorna. Små hus högt uppe i träden upplysta med guldigt och silvrigt sken. Stigen vi står på är omgiven av en knallgrön gräsmatta som breder ut sig över hela området. Här och var i gräset växer blommor i regnbågens alla färger och på sidorna av stigen växer guldiga och väldigt långa blommor. När jag tittar rakt fram möts jag av ett vattenfall med glittrigt vatten och det höga brusandet låter vackert och som melodi i mina öron.

Hon tar min hand och vi börjar sakta gå framåt. Vi möts av en otroligt stor och hög grind. Den slingrar sig med vackra och graciösa mönster och gör så att man känner sig välkommen. Jag tittar upp och försöker se himlen, men istället möts jag av guldiga löv och varma brisar. Runt om i luften svävar älvstoft som får hela älvdalen att glittra. Överallt i den lilla dalen flyger älvor runt och alla är så otroligt vackra med sina vita klänningar och guldiga vingar. Alla har en egen uppgift att uträtta. Den ena renoverar huset, den andra bär runt på en korg med mat, den tredje sveper förbi med älvstoft för att tända alla lampor som hänger i träden, den fjärde hämtar vatten vid vattenfallet och flyger raskt in i sitt hus igen och snart kan man känna lukten av mat. När jag tittar åt höger kan jag skymta ett stort och vackert slott mellan träden. Slottet är omgivet av älvor som putsar och fixar med fasaden och genom de enorma fönstren kan jag skymta älvor som flyger runt med brickor och med städgrejer.

-          Där bor drottningen, alla här i dalen turas om att jobba för henne, viskar hon i mitt öra.

-          Ingen kung? Frågar jag.

-          Ingen kung, bara en drottning, säger hon bestämt och jag känner hur hon tittar på mig.

När jag tittar åt vänster kan jag bara se höga träd med hus i topparna och bakom de kan jag svagt se en porlande bäck och hur någon jobbar med att tvätta kläder rena. Det här kan knappast vara sant. Jag nyper mig hårt i armen. Men ingen skillnad.

Älvan brevid mig värkar märka att jag inte tror på det jag ser.

Hon svävar upp från marken och tittar ner på mig.

-          Om du nu ska bli en av oss, måste du ju vara en älva, eller hur? Säger hon och ler finurligt.

Mitt hjärta slår ett extra slag och jag sväljer. En av oss. Vad menar hon?

-          En av er? Frågar jag skakigt.

-          Ja, du kan inte återvända till Det andra landet. Du är en av oss nu, säger hon ler.

-          En älva sa du? Frågar jag.

-          En älva.

-          Så jag måste bli en älva, säger jag snabbt.

-          Vänta här, säger hon och flyger iväg med hög hastighet.

Jag ser mig omkring och ingen värkar märka att jag står här. Ingen ser mig. Osynlig.

Långt borta ser jag henne komma flygande.

Hon plockar upp något ur en påse och flyger ovanför mig och släpper en näve över mig. Guldglittrigt stoft faller ner på mig och jag känner hur smärtan tar tag i mig. Mitt hår växer ändå ner till midjan och känner hur de lockar sig i stora lockar. Mina kläder ersätts med en vit klänning med blommönster som slutar ovanför knäna. Mina skor försvinner och på fötterna får jag sandaler som snörar sig själv upp längs benet och slutar strax under knäet. Mitt ansikte får en mer avlång form och mina ögon utvidgas en aning och mina ögonfransar växer. Min näsa förminskas och mina läppar bli större. Bak på ryggen kan jag känna en otrolig smärta när vingar växer ut. Hela kroppen värker och jag skriker av smärtan och faller ner på knä. Jag lägger händerna på ryggen men rycker snabbt ifrån de eftersom det bränner. Det känns som om hela min rygg står i lågor och känner hur små svettpärlor tränger fram i pannan. När går det över? När släpper smärtan? Det känns som om mitt livs längsta ögonblick. Det känns som om det aldrig kommer gå över. Jag ligger och vrider mig i smärtan medans den svarta färgen dansar framför mina ögon. Plötsligt upphör allt. Jag känner inget. Jag försöker sätta mig upp och hela mitt huvud dunkar. Jag öppnar försiktigt ögonen och allting snurrar. Jag försöker fokusera på den flygande älvan ovanför mig. Tillslut lyckas jag någorlunda med min syn och jag reser mig långsamt med handen runt mitt huvud. Jag vinglar till och tappar nästan balansen men lyckas stå kvar tills jag hittat balansen. Jag känner mig ny på något vis. Som född på nytt. Som om jag påbörjat ett helt nytt liv. Jag vågar inte titta över axeln. Vågar inte titta för att möta det nya jaget. Mina vingar. Jag tvingar mig själv att titta bak. Och där hänger de. Guldglittrande trådar formade till vingar. Utan ansträngning försöker jag vifta på de och det vibrerar till. Vingarna är väldigt ömma och jag känner hur det går strömmar av smånypande smärta längs ryggen.

-          Testa flyga, säger hon kort. Jag tittar på henne som om hon var dum i huvudet.

-          Testa flyga, upprepar hon. Jag blundar hårt och koncentrerar mig på att flyga. Jag känner hur jag sakta lyfter från marken. En kittlande känsla sprids i hela kroppen. En känsla av lycka. Jag öppnar ögonen och flämtar till. Jag svävar flera meter ovanför marken. Jag känner hur den lyckliga varma känslan rör sig i kroppen. Med lätta rörelser dansar jag försiktigt runt på samma ställe i luften.

-          Följ efter mig, ropar älvan. Hon flyger iväg i ruskigt hög fart och jag följer efter.

Hela jag skrattar av lycka och jag breder ut mina armar och ler mot världen. Vi flyger runt hela älvdalen och allting på marken är mycket mindre. Med lätta och snabba vingslag och med vinden i håret far vi runt som i ett flipperspel. Fram och tillbaka. Upp och ner. Åt sidorna och till mitten. Älvan styr plötsligt mot marken och jag följer tveksamt efter. Jag ville inte sluta. Hon landar lätt och vinkar åt mig att landa brevid henne. Jag lyder henne och efter bara några sekunder kan jag åter känna den fasta och hårda marken under mina fötter. Vi står brevid det vackra vattenfallet och jag kan känna de små vattendropparna smeka min hud och omfamna mig på ett magiskt sätt.

-          Mitt namn är Alexia, börjar älvan. Äntligen fick jag veta hennes namn.

-          Alexia, upprepar jag och hon nickar.

-          Jag ska lära dig lite om vad en älva gör, nu när du har blivit en älva. En älva är en hemlig och en blyg varelse. Vi är vackra och fagra med onda och farliga.

-          Farliga? Frågar jag och tycker det låter helt ologiskt.

-          Ja, onda genom att dra in människor i denna värld och gör de till älvor så de aldrig mer kan återvända till Den stora världen. Vi lurar folk med vår skönhet och genom vår ödmjukhet. Därför är det lätt som en plätt att lura in folk. Precis som jag gjorde med dig, säger Alexia och flinar mot mig. Jag tror knappt att det är sant.

-          Men varför? Frågar jag dumt.

-          Eftersom att vi vill ta över världen. Älvorna ska regera. Vi lurar in folk, de fördärvas och blir älvor. Och för varje människa som kommer hit, desto fler blir vi. Och desto fler vi är, desto större chans har vi, säger Alexia enkelt. Som om det vore världens naturligaste sak.

-          Vi kallar oss själva mördarälvor, säger Alexia viktigt och lugnt. Mördarälvor. Det ordet var det mest otroliga jag kunde stöta på i denna drömmande vackra värld.

-          Och vi älvor kan ta vilken form somhelst. Tänker du dig att du ska vara liten som en ärta, blir du så liten. Tänker du dig att du är stor som ett hus, blir du stor som ett hus. Tänker du dig att du är osynlig, blir du osynlig. Tänker du dig som ett svepande och suddigt skynke blir du det. Tänker du dig att du är en stoftpartikel blir du det. Tänker du dig som rinnande vatten blir du rinnande vatten. Vill du vara ett träd så blir du det. Men du kan däremot inte bli tillexempel en dator eller andra tekniska föremål. Endast grejer som förekommer i naturen. Som tillexempel ett vattenfall, säger Alexia och knäpper med fingrarna. Ut ur vattenfallet flyger ett 50-tal älvor med hastig fart och försvinner sedan in i sina hus. Jag blinkar förvånat till. Kvar av vattenfallet blir en mindre stark stråle som porlar i en mysig ljudnivå.

-          Där uppe är ditt nya hus, pekar Alexia och jag försöker skymta ett hus bland träden åt hållet hon pekar. Men jag ser inget. Inget alls. Hon tittar lurigt på mig.

-          Här, säger hon och räcker ett litet, litet frö fram till mig. Jag tar emot det och kollar undrande på henne. Hon ler.

-          Sätt det på marken där du vill ha ditt träd och sedan hämtar du vatten i bäcken, säger Alexia och ler ett strålande stort leende. Jag börjar gå mot ett ställe där jag vill ha mitt träd, men Alexia stoppar mig.

-          Stopp! Jag har inte förklarat klart allting ännu! Ropar hon. Jag vänder mig om och visar att jag har hennes uppmärksamhet. Hon kommer närmare och förklarar det sista jag behöver veta om älvor.

-          Alla älvor står i kontakt med ett eget element. Man kan stå i kontakt med Jord, Vatten, Vind och Eld. Jag står i kontakt med Eld. Och du står i kontakt med Jord. Du är den enda älvan i hela älvdalen som gör det. Alla de andra står i kontakt med Vatten, Vind eller Eld men du min kära vän, står i kontakt med Jord, säger Alexia och nickar viktigt.

-          Den enda? Frågar jag förvånat.

-          Den enda, och därför är du en mycket speciell älva och drottningen har bett mig att lära dig allt jag kan. Älvor kan även trolla fram saker av olika slag med bara händerna, men det är då endast grejer som har med sitt element att göra, som du kan tillexempel göra så att blommor växer och så att träd växer. Du kan göra vad du vill så länge det har med ditt element att göra. Jag kan tillexempel frambesvärja värme, säger Alexia med en axleryckning.

-          Okej, något mer? Frågar jag och känner att jag börjar bli otålig.

-          Jo, en grej. Älvstoft finns på botten av dammen under vattenfallet. Vill du ha måste du dyka i. Men var försiktig, var inte längre under vattnet än 1 minut. Det är jobbigt för vingarna och tillslut blir det så tunga att de drar ner dig under vattnet. Kom ihåg det, viskar Alexia och sedan försvinner hon med ett poff och en suddig vit dimma återstår som sakta flyter iväg i luften.

 

 

 

Mördarälvor. Lura folk. Plötsligt känns det så naturligt. Jag känner mig ond. Jag känner hur jag får lusten att lura in någon i detta land nu på en gång. Hur jag får lusten att förvandla mig själv till ett osynligt spöke och skrämma någon. Jag känner hur jag får den enorma luften att dra omkring som en vit skugga och få folk att tro att en ande svävar omkring i byn på nätterna och dagarna.

 

Med förvirrade vingslag tar jag mig omkring i älvdalen försöker jag hitta ett fint ställe att plantera mitt träd på. Vart jag än flyger kastas många blickar från både flick-älvor och pojk-älvor. De ler vänligt mot mig och vissa vinkar till och med. Jag ler vänligt tillbaka, men på insidan förblir jag osäker.

Tillslut landar jag på samma ställe som jag lyfte ifrån. Vid det lilla vattenfallet tänker jag plantera mitt träd. Jag lägger föret på den fuktiga marken och häller omsorgsfullt vatten över det. Fröet tynar bort och blir till silvrigt pulver och försvinner ner i marken. Sakta börjar en liten planta ta form och sakta men säkert sträcker det sig högre mot himlen. Stammen slingrar sig med slingriga mönster och den skimrar i alla färger.

Högst upp tornar den jättelika stammen med guldskimrande löv upp sig. Med lätta svängningar vajar löven till glimmar fagert i solens sken. Löven är lika tunna som ett pappersark och ser glasklara ut från marken. Under kronan börjar ett hus ta form.

Jag tittar som fascinerad på och huset börjar nu få en vacker blommas form. Jag ler förvånat mot trädet och som om trädet såg det vinkade det med en gren mot mig.

Jag funderar över Alexias ord medans trädet fortsätter växa klart. Jag är den enda älvan i dalen som står i kontakt med elementet jord. Ganska unikt. För första gången i mitt liv kan jag känna stoltheten spridas i min kropp. Den får hela mig att ryckas med i den fantastiska känslan och jag skrattar och dansar omkring för mig själv. Jag snurrar runt och runt tills jag snurrar rätt in i en person. Jag faller klumpigt omkull på marken och jag skakar förvirrat på huvudet. Jag försöker ställa mig upp men mitt knä bränner av en stark smärta.

Jag kan se ett par fötter framför mig men min blick är som fastnaglad på mitt blodiga knä.

Jag ser en stark och kraftig hand sträckas mot mig. Tacksamt tar jag tag i den och personen hjälper mig på fötter. Jag flämtar till av smärta och blicken är fortfarande fastnaglad på knäet.

-Oj, tack så mycket…börjar jag men stoppas. När jag lyfter blicken från knäet möts jag av de vackraste bruna ögonen jag någonsin sett. Hans sandbruna hår blänker vackert av stoft och hans vingar bak på ryggen har de mest utsökta mönster jag någonsin sett. Ansiktet är vackert format och det uttrycker ironi och skratt. Jag blir som förstummad. Han var så vacker. Nästan overklig, som tecknad, avmålad på ett portträtt. Han tittar undrande på mig. Jag skakar på huvudet med mina ögon vilar fortfarande djupt i hans vackra glänsande bruna ögon. Jag harklar mig och försöker fortsätta.

- Tack för hjälpen och förlåt för att jag dansade in i dig,  säger jag och försöker mig på ett leende.

- Ingen fara, det är inte första gången någon dansar in i mig, säger han och besvarar mitt leende och jag känner hur mina knän börjar skaka.

Han fortsätter sin mening.

-          Du måste vara ny här, jag heter Nicolas, säger han och räcker fram handen.

-          Vintra, svarar jag och tar hans hand.

-          Vackert namn du har, säger Nicolas och ler.

-          Tack, säger jag och känner rodnaden stiga.

-          Så du är ny här alltså? Frågar Nicolas med ett glatt uttryck i ansiktet,

-          Ja, jag har inte varit här speciellt länge, jag har lärt mig det mesta om oss älvor, jag har fått veta vilket element jag står i kontakt med och så har jag fått plantera mitt träd, säger jag och rycker lätt på axlarna.

-          Vilket element? Frågar Nicolas nyfiket.

-          Jord, svarar jag och förvånas över hans reaktion.

-          Jord?! Grymt häftig, du är den enda i dalen, du borde vara drottning det borde du verkligen, skrattar han och ler mot mig.

-          Jo, jag vet att jag är den enda, men vad är så speciellt med jord? Vad är skillnaden? Frågar jag och han tittar på mig som om jag förlorat förståndet.

-          Jord är ungefär det häftigaste man kan stå i kontakt med, förutom ande förstås men det står bara vår drottning i kontakt med. Man kan plantera saker, få säker att växa, men kan läka och hela människor, man kan skapa en helt ny skog, man kan göra nästan allt. Det kan man inte med vatten, luft eller eld, säger han viktigt.

-          Vad står du i kontakt med? frågar jag och lägger huvudet på sned.

-          Vatten, säger Nicolas och ler drömlikt och hans ögon förloras i en trans.

Jag vinkar lätt med handen framför ögonen på honom. Han blinkar till och ler lite generat.

-          Testa hela såret vet jag, säger Nicolas plötsligt.

-          Hurdå? Frågar jag nervöst och känner hur stressad jag blir.

-          Sätt handen framför knäet och tänk bara på jord och tänk på att du vill att såret ska försvinna, då funkar det, säger Nicolas enkelt.

-          Okej, säger jag skakigt och lyder hans order.

Jag placerar handen några centimeter framför knäet och blundar lätt och tänker på jord och hur knäet ska helas. Jag känner plötsligt lukten av sommarregn, nyslaget gräs och hö. Under mina fötter känner jag mjukt gräs som är aningen fuktigt. Sakta känner jag hur det börjar bränna till på knäet och jag öppnar försiktigt ena ögat. Hela mitt knä och sår lyser grönt och brunt och stoftpartiklar snurrar runt det. Jag ler av förvåning och lycka. Jag känner den brännande sköna smärtan. Sakta börjar den avta och det gröna skenet avtar och sjunker in i min hud. Några sista gröna streck över knäet och sedan försvinner den gröna lågan helt och mitt sår är helt försvunnet.

Jag lyfter mitt huvud från knäet och möter Nicolas imponerade blick.

Jag ler mot honom och han ler chockat tillbaka.

-          Det där var bland det coolaste jag sett i hela mitt liv! Säger han högt och skrattar.

Jag skrattar med och ler lite generat.

-          Nicolas! Ropar en röst långt borta. Jag kan se en svag figur uppe i luften som ropar namnet om och om igen.

-          Jag måste tyvärr gå nu, men om du skulle vilja någon gång skulle jag gärna ta en flygtur med dig? Frågar han och ler.

-          Visst jättegärna, säger jag och ler. Blir det som en dejt? De orden ekar i mitt hvud.

-          Hejdå Vintra, säger Nicolas mörka och klara röst. Det lät så vackert. Han lyfter från marken och flyger iväg.

-          Hejdå Nicolas, viskar jag och går sakta bort mitt träd som till min förvåning har sträckt sig högre upp mot himlens blåa nyanser och varma fluffiga moln som flyter fram. Jag går med försiktiga steg den sista biten fram till trädet och lägger handen mot den torra och hårda ytan. Värmen trycker sig igenom min handflata och strömmar vidare i hela kroppen och lyckan sprids och fyller mig från. Inne i mig kan jag höra det. Ljudet av hjärtslag. Ett liv. Så otroligt. Så vackert. Ljudet får en att dansa. Ljudet från en vän. En vän att räkna med. En vän att komma ihåg. Den guldskimrande ytan lyser fagert mot mig. Jag sluter mina ögon och det första jag kan se är insidan av trädet. Det får mig att le. Guld flyter upp och ner längs stamväggarna och i mitten kan jag skymta två ögon. Genomborrar mig och uppfyller mig. De ögonen. Glömmer aldrig. Den speciella gröna färgen lyste starkt och de var bottenlösa. De glittrade farligt men de hade fortfarande ett snällt uttryck som fick en att tveka. På om man kunde lita eller inte. Jag kände det. Jag hörde det. Pålitligheten fanns krypande och grodd i hela mig. Ett ögonblick med ögonen vilande i dennes och den hade min tillit. För alltid. Jag öppnar ögonen och stryker med handen över trädet. En ny vän. Jag backar undan och känner hur värmen avtar och hur kylan tränger sig på. Med långa hårda skär tar den över min kropp. Styr mig.

Utan ansträngning lyfter jag upp från marken och susar upp mot huset. Mina fötter sticker obehagligt mycket när lyfter. Ju högre upp jag kommer, desto mer Det finns en liten trappavsats som jag försiktigt sätter ner mina svidande fötter på. Jag grimaserar ilsket när mina fötter når marken och de verkar explodera i en extrem explosion som får mig att kvida till. Jag stiger in i huset och känner mig genast välkommen.

Nu har jag inte skrivit nå mer, så ni får mer om ett tag! Jag älskar er som förstår mig just nu, jag går igenom en tuff tid och jag har mycket svårt för en del grejer med skilda föräldrar och allt...Jag tror knappt att mina vänner sett mig arg...tur för de, jag kan bli riktigt arg och när jag är arg, då jävlar....

PUSSAR

Här kommer Del 2!

-          Hejdå Vintra, ha en bra dag nu och så ses vi efter skolan idag, okej? Säger mamma mjukt och drar in mig i en kram. Jag kramar tillbaka hårt och andas in mammas doft.

Jag slingrar mig ur kramen och tar ett steg bakåt.

-          Hejdå, vi ses efter skolan! Jo, förresten får jag kolla på din mobil? Säger jag och räcker ut handen mot mamma.

-          Hurså då? Frågar mamma och tittar konstigt på mig.

-          Ge bara hit den! Säger jag surt. Lite stött räcker hon mig mobilen och jag tittar på den. 06.29. Jag tappar nästan andan.

-          Mamma vad står det på skärmen att klockan är? Frågar jag och tackar gud för att min röst lät stadig.

-          Det står 07.10, har du fått dålig syn? Frågar mamma och tittar granskande på mig.

-          Visa bara mobilen för mig igen, säger jag snabbt. Mamma lyder order. Det enda jag kan se är att det står 06.29. Jag sväljer hårt.

-          Hejdå mamma, jag ska nog gå nu så att jag inte…inte…inte missar bu-ussen, hackar jag fram och smäller fort upp dörren och böjar gå mot busshållplatsen.

-          Vi får kolla din syn efter skolan idag! Ha en bra dag, gumman! Ropar mamma efter mig.

 

Med långa steg går jag mot bussållplatsen som ligger ungefär 100 meter från vårat hus. Den varma sommardagen värmer upp hela mig. Jag klandrar mig själv för att jag tog jeans. Solens strålar delar ut ljus över den lilla byn jag bor i och målar allting i ett förtrollande sken och får allting att likna en film. Byn är omgiven av vackra ängar med grönt gräs och på de flesta betar hästar eller kor. Jag älskar allting med byn jag bor i. Den passar mig perfekt. Och jag trivs. Mamma vill flytta men jag skulle aldrig gå med på det. Jag älskar lugnet och fridfullheten. Långt bort i fjärran kan man skymta berg. Jag brukade fantisera om att jag besteg bergen och att prinsen kom och hjälpte mig ner och berömde mig för min modiga insats. Jag ler för mig själv. Jag fortsätter tänka på min märkliga dröm. Förlorad i mina tankar går jag som i trans till busshållplatsen. Jag kommer fram precis före bussen stannar och pustar ut. Jag kliver på och går längs bak i bussen och sätter mig ensam på en plats vid fönstret. Jag tar fram mobilen och tittar på klockan, 06.29, och sätter hörlurarna i öronen och sätter på musik. I huvudet följer jag textraden som den vackra rösten sjunger.

Rösten för mig tillbaka till drömmen. Jag tittar på klockan igen. 06.29. Jag lutar huvudet mot fönstret och känner den kalla bemötningen. Jag slappnar av och förlorar mig själv i mitt drömland.

Jag tittar på klockan för att se om den ändrats någonting. Men den står fortfarande still på 06.29.

 

 

Bussen stannar till med en hög pustning och en ordentligen fräsning och dörrarna öppnas med en gäll gnällning och jag skyndar fram till dörren för att hinna stiga av före resten av röset kommer.

Jag springer snabbt ut och möter skolan dystra uppsyn. Ännu en dyster dag att avklara.

Ännu en dag av utfrysande blickar och viskande röster samt bitchiga blickar från alla tjejer.

Själv bryr jag mig inget vidare. Jag har stått ut med det sedan 2:an. Ända sen dagen då Amy Moore spred ryktet om att jag försökt sno hennes pojkvän. Ända sen den dagen har hon fortsatt sprida falska rykten om mig. Och ingen lyssnar på min sanning. Och nu går jag i 8:an så jag har vant mig. Jag har blivit van vid att vara den svarta pricken. Van vid att vara ensam.

Jag går med sänkt huvud och låter blicken följa mina fötter. Min väska trycker jag hårt mot bröstet och jag fokuserar på att se så osynlig ut som möjligt. Jag går med snabba steg över skolgården.

Jag hör steg bakom mig och hur de kommer närmare och närmare och hur någon tillslut lägger sin hand på min axel. Där står Oliver. Oliver Wilde. Klassens sportnörd. Klassens populäraste kille står framför mig. Vad kan det här betyda?

Jag tittar osäkert på honom och han ler till svar.

-          Hej Vintra, säger han och tittar på mig.

-          Öhm…Hej, lyckas jag hosta fram tillslut.

-          Hur mår du? Säger han och ler stort.

-          Jodå, det är bra. Själv? Frågar jag och ler lite smått tillbaka.

-          Det är bara bra, ska vi göra sällskap resten av vägen till skolan? Frågar han och nickar mot skolans dörrar.

-          Visst, om du vill det så, säger jag och rycker på axlarna. Det här var helt otrolig. Oliver pratade med mig. Han la märke till att jag fanns. Medans vi går klurar jag på hur jag kan ha sett ut när han kom fram och pratade med mig. Såg jag fet ut? Såg jag hemsk ut? Jag försöker fixa till mitt hår lite diskret. Jag känner hur han tittar på mig och jag känner hur den röda färgen stiger i ansiktet.

Vi går i tystnad resten av biten. Inte en obekväm tystnas, tvärtom. En behaglig tystnad som inte behövs bryta. När vi kommer fram till dörren och stiger in i den stora skolan är det som om allting upphör. Alla kollar på mig. Och otroligt nog skyndar den större delen av klassen fram till mig och hälsar på mig och frågar mig tonvis med olika frågor.

När jag går genom korridoren hälsar varenda människa på mig och jag ler besvärat tillbaka. Varför all denna uppmärksamhet? Likt en ankmamma med ankbarn släpande i ett tåg efter mig följer tjejerna i klassen efter mig i princip hela dagen. Jag känner mig besvärad och otrygg. Som ett hål. En människa som snart kommer tyna bort och förbli bortglömd.

-          Vad följer ni efter mig för? Frågar jag tillslut och vänder mig om och kollar var och en rakt i ögonen.

-          Vi vet inte, men det känns liksom som om vi inte har något val, säger Bell, en liten tjej med långt mörkt hår. Alla andra nickar instämmande och börjar skruva på sig lite gran.

Inte har något val. Sakta vänder jag mig om och börjar gå. Inte har något val. Jag hör deras små steg bakom mig. Oliver pratade med mig. Alla hälsar på mig. Tjejerna i klassen följer efter mig. De har inget val. De gjorde det för det var tvungna. Varför? Resten av dagen grubblar jag på frågan. Inget svar verkar vettigt. Inget verkar betyda något. Inget. Bara tomma frågor och ekande röster i mitt huvud. Ordet ”hej” ekar i mig hela dagen och lämnar små hål i mig. Tillslut verkar ordet nästan främmande och jag verkar nästan känna smärta som hårda slag rätt i magen för varje gång det yttras.

Hela mitt huvud snurrar och mitt hjärta dunkar ovanligt snabbt.

Mina fötter vägrar bära mig längre. Inte ett steg. Jag faller till golvet. En hög av trassel och förvirring. Jag reser mig med all världens tyngd på mina axlar och skyndar fram genom korridoren. Jag snubblar på mina egna fötter och bakom mig hör jag de klapprande stegen av förföljare. Som en skugga följer de efter mig. Lukten av surt slår emot mig. Jag stannar upp, vänder mig och tittar på var och en av de. De har stannat upp och ser oroligt på mig.

Jag känner hur vågen av ilska slår mot mig och jag känner hur hela kroppen och hela huvudet fylls av mörker.

-          Dra åt helvete, försvinn härifrån, låt mig vara ifred! Skriker jag med all min kraft och jag ser hur deras ansikten uttrycker förvåning. Men utan ett ord och utan protest vänder de sig om och går därifrån. Med små steg och skamsna ansikten. Jag vänder mig om och går resten av biten till skåpet. Jag rycker ut jeans jackan, kastar in NO-grejerna skåpet och låser det med hastig och ryckiga rörelser. Med snabba och hårda steg går jag ut ur skolan och börjar gå hemåt. Värmen från solens strålar sköljer över mig och värmer upp hela mig. Det kommer ta mig minst två timmar att gå hem. Men jag bryr mig inte. Jag orkar inte vara kvar här längre. Så jag fortsätter gå.

 

 

Med värkande ben och värkande huvud tar jag mig framåt. Min blick vilar på marken. Jag är inte långt ifrån hemma. Ändå känns det som om världen inte har någon ände. Plötsligt hör jag en röst. En nynnande röst. Ljuv och len som sammet. Mina fötter lyssnar inte på mig längre. De styr sig själva. När jag slår upp blicken från marken så ser jag en stor äng. Och så ser jag henne. Flickan.

Hon i min dröm. Hon var ännu vackrare i verkligheten. Om det nu var verklighet.

Hon dansade. Klänningen rörde sig som en sköld runt henne. Hennes ansikte var ännu vackrare och hennes leende ännu större. Jag står och tittar på henne i början av ängen. De guldglittrande vingarna på hennes rygg lyser strakt och det såg så oerhört vackert ut när hon lyfte och sakta dinglade ner på marken igen. Det är som att hela min dröm spelas upp igen fast på ett vackrare sätt. Precis samma rörelser. Precis samma fotsteg. Jag försöker nypa mig själv. Men inget händer. Är det verklighet?

Och plötsligt börjar hon sjunga. De ljusa tonerna studsar över hela ängen och sprider värme och glädje. Och så avtar rörelserna och sången. Vad händer nu? Hon vänder sig om. Och ser rakt på mig. Ögonen är mer förtrollande än jag minns. Hon räcker ut sin hand.

-          Följ med mig, Vintra, så bli allting bra. Säger hon och ler. Hela leendet gör mig öm i kroppen och jag tappar talförmågan. Med stela ben och stel kropp går jag fram mot henne.

-          Hur vet du mitt namn? Kraxar min röst och jag ler lite generat.

-          Jag vet allt om dig, säger hon lågt och kommer ännu närmare. Hon var så otroligt vacker att hon nästan blev ful. Hon liknar ett konstverk. Som urhuggen ur sten. Hon börjar då mot mig med långa och lugna steg. Hon stannar med en meter emellan oss och räcker ut sin hand mot mig.

-          Kom med mig, släpp allting. Ingen vill ha dig kvar i livet, ingen vill veta att du finns. Säger hon med len röst.

-          Men min familj då? Säger jag och känner hur underläppen börjar darra.

-          De kommer över det, ta min hand och följ med mig till Den andra världen, säger hennes silkeslena röst.

-          Jag vet inte, jag kan inte, säger jag och min röst bryts i på slutet och tårarna rinner ner en efter en längs kinden.

-          Du klarar det, de kommer att glömma dig. Det finns ingen som vill ha dig här längre, det är lika bra att du följer med mig, säger hon hårt och nästan lite kyligt men samtidigt lent och snällt.

Ingen vill ha dig här längre. Orden ekar i mitt huvud. De kommer att glömma dig. Då bestämmer jag mig. Jag följer med henne. Sakta höjer jag mig hand och lägger den i hennes.

Hon ler ett nästan obehagligt varmt och snällt leende.

-          Följ efter mig, viskar hon och börjar gå. Fortfarande med sin hand i min.

Vi går över ängen och jag börjar känna hur mörkret sluter upp bakom oss. Jag vänder mig om och jag kan inte längre se vägen där alla bilarna kör. Istället tonar ett jättelikt mörk moln upp sig bakom oss. Jag stannar upp men hon uppmanar mig att fortsätta.

-          Det finns inget att vara rädd för, du kan vara lugn, viskar hon och hennes röst får mig att glömma allt. Jag känner hur mitt minne sakta raderas som om någon står och klipper av det bit för bit. Vi börjar nå slutet av ängen och framför oss breder en stor skog ut sig. Den ser nästan förtrollad ut. Nästan overklig.

-          Gå in i skogen, så fort du passerar linjen där ängen övergår till skog, väntar du på mig, säger hon och tittar allvarligt på mig. Jag nickar som förstummad och vänder mig mot skogen.

Med små och beslutsamma steg går jag mot skogen. Ju närmare jag kommer desto mindre minns jag. Vad var det min mamma hette? Nej, har jag en mamma? Jo, det måste jag ha eller? Men vad heter min pappa då? Har jag någon sån eller inte? Vad hände i skolan idag? Eller går jag i skola? Alla frågor snurrar i huvudet och jag känner ett svart moln täcka mina minnen så att jag inte kan se ett enda. Det enda jag kommer ihåg är drömmen. Och att jag ska gå över linjen där skogen börjar och sedan vänta. Inget mer minns jag.

Jag tvekar de tre sista stegen. Plötsligt dyker orden ”ingen vill ha dig här längre, de kommer glömma dig” upp i min röriga hjärna. Och där beslutar jag mig. Jag tar ett steg och sedan ett till. Jag tar det sista steget över linjen och det känns som att gå rakt igenom en glasvägg. Jag vågar inte öppna ögonen. Mest rädd för vad jag ska se. Och känna. Plötsligt känner jag lukten av något sött och surt. Jag öppnar försiktigt ena ögat men inget. Inget. Bara svart. Och tomt.

Plötsligt står hon brevid mig. Hon ler stort och ondskefullt och jag ser hur hennes ögon bli svarta. Hon höjer sin hand och lägger den på min axel.

- Jag välkomnar dig, Vintra, till älvlandet Enyo, säger hon klart och tydligt.

Sådär ja, nu har fick ni lite att läsa, hoppas ni gillar det! Idag har jag och brudsen tränat ordentligt på dansen och magiskt nog hann vi klart. Vi drog sedan till blå gåsen pch myste på i en hel timma, jag tog en vanilla Icelatte, onödigt gott var det!

Annars idag så ska jag vara med underbaraste vännerna, vi ska mysa järnet här i lägenheten och sminka oss, vi tar säkert en hel bunt bilder som jag kanske lägger upp!

Förlåt för att jag inte bloggade imorse, men vaknade kvart i 11 och vi skulle träna kl. halv tolv..

Ja, jag har inte mer att berätta förutom att lovet är helt stunning och livet leker! Ja, hörni ha en extremt mysig kväll, bloggar imorn!

En bild från fotograferingen, tagen av syrran!

Hej hörni! Jag tänkte lägga upp lite av berättelsen om Vintra som jag har skrivit! Jag lägger inte upp hela eftersom den är LÅNGT ifrån klar och den är ungefär 10 sidor och jag är säker på att ni INTE orkar läsa hela! Men jag lägger upp början!

Del 1 Där är hon igen, Flickan. Jag ligger gömd i diket och framför tonar en stor äng upp sig. Mitt på ängen dansar hon. Flickan. Hon gör små surrar och hennes kropp rör sig som vågor och fötterna förflyttar sig mjukt över det neongröna gräset som lyser i guld av det starka ljuset från solen. Hennes fötter gör osynliga avtryck för varje steg hon tar. Hennes gyllene lockar glänser likt en guldgruva och för varje snurr hon gör följer de med och gör en elegant cirkel runt hennes huvud för att sedan lägga sig i en skimrande slöja bak på ryggen. Hennes pärlvita hud blänker likt dagg och hela hennes armar och ben påminner om diamanter. Ögonen är slutna, inte hårt slutna. Utan bara lätt, hon ser nästan ut att kisa. Hennes långa ögonfransar snuddar lätt vid hennes kinder. De smultronsröda läpparna är format i ett fagert och avslappnat leende som visar en rad perfekta och vita tänder. Man kan höra den ljuva rösten som nynnar på en vacker melodi. Rösten är som mjukare än sammet och klarare än rinnande vatten. Ljusare än näktergalens stämma. Näsan är oerhört liten, jag ser den knappt härifrån. Ansiktet är litet och spetsigt men ser mjukt och ovanligt ungt ut. Runt hennes smala kropp hänger en vit klänning med små blommönster som sprider sig i snirkliga former över hela klänningen. Klänningen svänger med i varenda rörelse och målar upp en vit sköld runt henne.

Och bak på ryggen finns två vingar. Tunnare än spindeltråden, men starkare än berget. De guldskimrande vingarna skiftar i olika färger, men alltid finns färgen guld eller silver med.

Vingarna följer mjukt med i flickans rörelser och ibland vibrerar de till och lyfter hennes nätta kropp upp från marken och sedan lika graciöst sakta hålla emot fallet. I luften snurrar flickan flera varv och med små rörelser avtecknar hon vildare dansrörelser som lugnar ner sig ju närmare hon kommer marken. Sakta dinglar hon ner till marken igen och sedan fortsätter hon med sina rörelser.

Så vackert och fridfullt på samma gång. Plötsligt händer någonting med hennes hår. De börjar växa vita blommor i det. Jag tror knappt mina ögon. Blommorna slänger i håret men hänger tåligt kvar. Flickan börjar plötsligt dansa saktare. Hennes rörelser börjar avta och hon rör sig saktare. Hon avslutar allting med en snurr och armarna går i en cirkel som börjar ovanför huvudet och slutar vid höfterna. Hon står med ryggen vänd mot mig. Helt stilla och orörlig. Jag vågar krypa lite närmare. När jag tittar ut på ängen igen står flickan vänd mot mig. Ansiktet uttrycker skönhet och lycka. På läpparna leker ett leende och hennes ögon är bottenlösa och glänser i en vacker mörkblå nyans. Ögonen påminner om havet. Håret ligger perfekt bak på ryggen och alla blommor har vissnat och ramlat av och ligger likt en matta runt henne på marken.

Hon tittar rätt på mig. Hon ser mig. Jag ser henne. Sakta reser jag mig upp.

Hon lägger huvudet på sned.

-          Kom med mig, viskar hon med sin silkeslena röst.

Jag skakar bara på huvudet men kan inte rå för att jag tar ett steg närmare henne.

-          Kom, viskar hon och räcker ut sin hand. Med små steg tar jag mig fram till henne. Jag lägger handen i hennes men drar lika snabbt bort den som om jag just bränt mig. Hon skrattar ett ljuvt skratt och tittar sedan stenhårt på mig.

-          Litar du inte på mig? Frågar hon och hennes djupa blick tittar rakt igenom mig.

Jag har tappat talförmågan. Jag skakar på huvudet och börjar backa ifrån henne även om varje steg orsakar ofattbart mycket smärta. Som att få getingstick över hela kroppen. Hennes ansikte hårdnar och hela hennes kropp stelnar. Hon släpper aldrig mina ögon med blicken. De skiftar från blått till svart och plötsligt med ett hemskt skrik spricker hon i miljoner med blanka glasbitar som sedan regnar ner på gräset och lägger sig likt en slöja över gräset. Jag känner hur snabbt jag andas och hur hela kroppen är i chock. Jag blundar och andas saktare. Allting svartnar oh tynar bort. Jag förvandlas till stoft och dras ut ur drömmen. Kvar blir en grön gräsmatta och miljoner av glasbitar som en gång var en vacker älva.

 

 

 

 

Jag slår upp ögonen och känner genast igen omgivningen. Jag är tillbaka i mitt rum. När jag återfått förståndet ordentligt så märker jag att jag är genomsvettig. Min black vandrar över rummet och till slut hamnar den på den digitala klockan på sovrumsbordet. Samma tid som alltid. 06.01. Jag har inte klockan ställd på 06.01, det står tydligt nere i ena hörnet att den ska ringa klockan 06.29. Ändå vaknar jag 06.01 varje morgon. Alla påstår att det är en vana. Ibland är jag övertygad om att det är så, men nästan lika fort kommer jag på att det inte är så. Jag vet att det inte bara är en vana. Hela jag är inriktad på att det finns någonting eller någon som får mig att vakna klockan 06.01. Jag vet bara inte vad.

Automatiskt far min hand till den lilla lampan på sovrumsbordet och klickar på den lilla runda knappen. Ljuset skingrar mörkret och varenda vrå i rummet bli upplyst av den lilla lampan. Liten men stark. Mitt humör stiger lite och jag kliver sakta ut ur sängen. När jag sätter fötterna på golvet svider det till som om jag försökt ställa ner fötterna på glasskärvor. Jag flämtar till och rycker åt mig fötterna. Jag testar sakta en gång till och med smärtan ilande i hela kroppen lyckas jag resa mig upp. Jag tar ett steg men rasar ihop i en livlös hög på golvet. Tålmodigt reser jag mig upp igen och lyckas ta mig till badrummet. Jag vaskar ansiktet med kallt vatten och hela kroppen vaknar till liv och jag känner mig genast piggare. Jag ställer mig rakt upp och får syn på min egen spegelbild. Precis likadan som alltid. Mitt utseende är inte märkvärdigt. Ganska vanlig, ganska tråkig. Brunt hår, ovalt ansikte, bruna ögon, mellanstor näsa, smala läppar och några få fräknar på näsan. Inget märkvärdigt. En i mängden. Ganska utstött. Något att lägga märke till är mitt namn. Vintra. Alla jag träffar berömmer mitt namn. Som om det var det viktiga. Som om det var något som skulle ändra hela mig. Det är ju bara ett namn. Nästan som vilket namn som helst. Jag vänder mig bort från spegeln och lämnar badrummet. Mitt rum är inte märkvärdigt alls. Vita väggar, vanlig säng, liten garderob, skrivbord, ett fyrkantigt fönster och ett litet sminkbord. Jag går fram till min garderob och plockar ut svarta jeans, en grå tröja och en blå munkjacka. Håret kammar jag igenom och stoppar upp det i en hög tofs. Men hastiga rörelser sveper jag ett tunt lager puder, ett litet lager mascara och en tunn, tunn linje kajal längst ögat. Jag kollar på klockan. 06.28. Om 1 minut ringer klockan. 1 minuts frihet, sen vaknar hela familjen. Mina tankar springer iväg till drömmen. Jag sluter ögonen och finner mig själv i att dansa med lätta rörelser över golvet i mitt rum. Jag ser framför mig hur flickan skrattar och ler och nynnar på den vackraste melodi med sin ljuva röst. Jag skrattar och ler tillbaka. Jag nynnar med och otroligt nog låter det vackert. Jag följer efter hennes rörelser och tillsammans dansar vi med varandra. Min vita klänning dansar med mig och målar vita sträck efter sig. Jag slänger med mitt långa hår. Vad hände med mitt vanliga hår? Och mina vanliga kläder? Det spelar ingen roll. Bara dansa och låta världen vara.

Och där går signalen. Det tjutande ljudet ekar i hela mig och jag stannat tvärt och rycks hårt ut ur den vackra uppenbarelsen. Framför mig ser jag hur älvan dansar vidare in i skogen och sedan tittar hon på mig över axeln och bilden färgas i en dyster svart färg. Jag kniper hårt ihop mina ögon för att få en chans av den förtrollande synen. Men inget. Bara mörker. Jag öppnar sakta ögonen och suckar tungt. Mamma knackar lätt på dörren.

-          Vintra? Viskar en grumlig morgonröst.

-          God morgon mamma, säger jag trött och lite surt.

-          Hur är det? Mår du bra? Säger mamma oroligt och skyndar sig fram till mig.

-          Ja, jag mår fint, säger jag hårt och backar undan. Mamma tittar sårat på mig.

-          Du såg så…Jag vet inte, borta ut, säger mamma och lägger huvudet på sned.

-          Jag mår bra, kan du snälla lämna mig ifred nu? säger jag snabbt.

Mamma nickar lätt och lämnar rummet utan protest. Min mamma förstår mig väldigt bra. Bättre än någon faktiskt. Eller vem har jag att jämföra med? Jag har ju ingen vän. Min mammas namn är inte heller så vanligt. Havanna. Jag får ofta höra att vi är lika varandra. Min pappa och min lillebror däremot har de vanliga namnen Lars och Emil. De påminner också väldigt mycket och varandra. Båda har ljust hår. Blå ögon. Måste alltid ha någonting för sig.

Vi bor i ett stort rött hus med vita knutar mitt ute på landet. I ingenstans. Varje dag åker jag buss i 50 minuter för att kunna komma fram till skolan i tid. Mitt liv är inte märkvärdigt. Inget har hänt sen jag vet inte hur långt tillbaka. Men jag känner på mig att idag kommer någonting hända. Just idag.

-          Vintra? Nu måste du skynda dig, bussen går om 15 minuter! Vrålar mamma från nedervåningen. 15 minuter. Jag kollar på klockan. Den visar 06.29.

-          Vad är klockan? Ropar jag tillbaka.

-          Klockan är fem över sju och bussen går tjugo över sju, skynda dig nu! Ropar mamma stressat.

-          Kommer, ropar jag svagt tillbaka.

Jag tittar på klockan. 06.29. Jag kastar en skum blick över rummet och granskar varenda vrå. Jag tar väskan över axeln och går sakta ut ur mitt rum. Jag tittar på klockan en sista gång. 06.29. Jag tar upp min mobil och tittar på den digitala klockan på skärmen. Den visar också 06.29.

Säg gärna vad ni tycker!

Planer idag? Jo jag ska dansa med mina vackra vänner. Jag är extremt laddad, jag ska gå aldelles snart!

Hoppas ni får en underbar dag!

Fotograf: Fredrik Broman

PUSS