Fötterna rör sig mjukt över gräset och lämnar osynliga fotavtryck.
Del 1 Där är hon igen, Flickan. Jag ligger gömd i diket och framför tonar en stor äng upp sig. Mitt på ängen dansar hon. Flickan. Hon gör små surrar och hennes kropp rör sig som vågor och fötterna förflyttar sig mjukt över det neongröna gräset som lyser i guld av det starka ljuset från solen. Hennes fötter gör osynliga avtryck för varje steg hon tar. Hennes gyllene lockar glänser likt en guldgruva och för varje snurr hon gör följer de med och gör en elegant cirkel runt hennes huvud för att sedan lägga sig i en skimrande slöja bak på ryggen. Hennes pärlvita hud blänker likt dagg och hela hennes armar och ben påminner om diamanter. Ögonen är slutna, inte hårt slutna. Utan bara lätt, hon ser nästan ut att kisa. Hennes långa ögonfransar snuddar lätt vid hennes kinder. De smultronsröda läpparna är format i ett fagert och avslappnat leende som visar en rad perfekta och vita tänder. Man kan höra den ljuva rösten som nynnar på en vacker melodi. Rösten är som mjukare än sammet och klarare än rinnande vatten. Ljusare än näktergalens stämma. Näsan är oerhört liten, jag ser den knappt härifrån. Ansiktet är litet och spetsigt men ser mjukt och ovanligt ungt ut. Runt hennes smala kropp hänger en vit klänning med små blommönster som sprider sig i snirkliga former över hela klänningen. Klänningen svänger med i varenda rörelse och målar upp en vit sköld runt henne.
Och bak på ryggen finns två vingar. Tunnare än spindeltråden, men starkare än berget. De guldskimrande vingarna skiftar i olika färger, men alltid finns färgen guld eller silver med.
Vingarna följer mjukt med i flickans rörelser och ibland vibrerar de till och lyfter hennes nätta kropp upp från marken och sedan lika graciöst sakta hålla emot fallet. I luften snurrar flickan flera varv och med små rörelser avtecknar hon vildare dansrörelser som lugnar ner sig ju närmare hon kommer marken. Sakta dinglar hon ner till marken igen och sedan fortsätter hon med sina rörelser.
Så vackert och fridfullt på samma gång. Plötsligt händer någonting med hennes hår. De börjar växa vita blommor i det. Jag tror knappt mina ögon. Blommorna slänger i håret men hänger tåligt kvar. Flickan börjar plötsligt dansa saktare. Hennes rörelser börjar avta och hon rör sig saktare. Hon avslutar allting med en snurr och armarna går i en cirkel som börjar ovanför huvudet och slutar vid höfterna. Hon står med ryggen vänd mot mig. Helt stilla och orörlig. Jag vågar krypa lite närmare. När jag tittar ut på ängen igen står flickan vänd mot mig. Ansiktet uttrycker skönhet och lycka. På läpparna leker ett leende och hennes ögon är bottenlösa och glänser i en vacker mörkblå nyans. Ögonen påminner om havet. Håret ligger perfekt bak på ryggen och alla blommor har vissnat och ramlat av och ligger likt en matta runt henne på marken.
Hon tittar rätt på mig. Hon ser mig. Jag ser henne. Sakta reser jag mig upp.
Hon lägger huvudet på sned.
- Kom med mig, viskar hon med sin silkeslena röst.
Jag skakar bara på huvudet men kan inte rå för att jag tar ett steg närmare henne.
- Kom, viskar hon och räcker ut sin hand. Med små steg tar jag mig fram till henne. Jag lägger handen i hennes men drar lika snabbt bort den som om jag just bränt mig. Hon skrattar ett ljuvt skratt och tittar sedan stenhårt på mig.
- Litar du inte på mig? Frågar hon och hennes djupa blick tittar rakt igenom mig.
Jag har tappat talförmågan. Jag skakar på huvudet och börjar backa ifrån henne även om varje steg orsakar ofattbart mycket smärta. Som att få getingstick över hela kroppen. Hennes ansikte hårdnar och hela hennes kropp stelnar. Hon släpper aldrig mina ögon med blicken. De skiftar från blått till svart och plötsligt med ett hemskt skrik spricker hon i miljoner med blanka glasbitar som sedan regnar ner på gräset och lägger sig likt en slöja över gräset. Jag känner hur snabbt jag andas och hur hela kroppen är i chock. Jag blundar och andas saktare. Allting svartnar oh tynar bort. Jag förvandlas till stoft och dras ut ur drömmen. Kvar blir en grön gräsmatta och miljoner av glasbitar som en gång var en vacker älva.
Jag slår upp ögonen och känner genast igen omgivningen. Jag är tillbaka i mitt rum. När jag återfått förståndet ordentligt så märker jag att jag är genomsvettig. Min black vandrar över rummet och till slut hamnar den på den digitala klockan på sovrumsbordet. Samma tid som alltid. 06.01. Jag har inte klockan ställd på 06.01, det står tydligt nere i ena hörnet att den ska ringa klockan 06.29. Ändå vaknar jag 06.01 varje morgon. Alla påstår att det är en vana. Ibland är jag övertygad om att det är så, men nästan lika fort kommer jag på att det inte är så. Jag vet att det inte bara är en vana. Hela jag är inriktad på att det finns någonting eller någon som får mig att vakna klockan 06.01. Jag vet bara inte vad.
Automatiskt far min hand till den lilla lampan på sovrumsbordet och klickar på den lilla runda knappen. Ljuset skingrar mörkret och varenda vrå i rummet bli upplyst av den lilla lampan. Liten men stark. Mitt humör stiger lite och jag kliver sakta ut ur sängen. När jag sätter fötterna på golvet svider det till som om jag försökt ställa ner fötterna på glasskärvor. Jag flämtar till och rycker åt mig fötterna. Jag testar sakta en gång till och med smärtan ilande i hela kroppen lyckas jag resa mig upp. Jag tar ett steg men rasar ihop i en livlös hög på golvet. Tålmodigt reser jag mig upp igen och lyckas ta mig till badrummet. Jag vaskar ansiktet med kallt vatten och hela kroppen vaknar till liv och jag känner mig genast piggare. Jag ställer mig rakt upp och får syn på min egen spegelbild. Precis likadan som alltid. Mitt utseende är inte märkvärdigt. Ganska vanlig, ganska tråkig. Brunt hår, ovalt ansikte, bruna ögon, mellanstor näsa, smala läppar och några få fräknar på näsan. Inget märkvärdigt. En i mängden. Ganska utstött. Något att lägga märke till är mitt namn. Vintra. Alla jag träffar berömmer mitt namn. Som om det var det viktiga. Som om det var något som skulle ändra hela mig. Det är ju bara ett namn. Nästan som vilket namn som helst. Jag vänder mig bort från spegeln och lämnar badrummet. Mitt rum är inte märkvärdigt alls. Vita väggar, vanlig säng, liten garderob, skrivbord, ett fyrkantigt fönster och ett litet sminkbord. Jag går fram till min garderob och plockar ut svarta jeans, en grå tröja och en blå munkjacka. Håret kammar jag igenom och stoppar upp det i en hög tofs. Men hastiga rörelser sveper jag ett tunt lager puder, ett litet lager mascara och en tunn, tunn linje kajal längst ögat. Jag kollar på klockan. 06.28. Om 1 minut ringer klockan. 1 minuts frihet, sen vaknar hela familjen. Mina tankar springer iväg till drömmen. Jag sluter ögonen och finner mig själv i att dansa med lätta rörelser över golvet i mitt rum. Jag ser framför mig hur flickan skrattar och ler och nynnar på den vackraste melodi med sin ljuva röst. Jag skrattar och ler tillbaka. Jag nynnar med och otroligt nog låter det vackert. Jag följer efter hennes rörelser och tillsammans dansar vi med varandra. Min vita klänning dansar med mig och målar vita sträck efter sig. Jag slänger med mitt långa hår. Vad hände med mitt vanliga hår? Och mina vanliga kläder? Det spelar ingen roll. Bara dansa och låta världen vara.
Och där går signalen. Det tjutande ljudet ekar i hela mig och jag stannat tvärt och rycks hårt ut ur den vackra uppenbarelsen. Framför mig ser jag hur älvan dansar vidare in i skogen och sedan tittar hon på mig över axeln och bilden färgas i en dyster svart färg. Jag kniper hårt ihop mina ögon för att få en chans av den förtrollande synen. Men inget. Bara mörker. Jag öppnar sakta ögonen och suckar tungt. Mamma knackar lätt på dörren.
- Vintra? Viskar en grumlig morgonröst.
- God morgon mamma, säger jag trött och lite surt.
- Hur är det? Mår du bra? Säger mamma oroligt och skyndar sig fram till mig.
- Ja, jag mår fint, säger jag hårt och backar undan. Mamma tittar sårat på mig.
- Du såg så…Jag vet inte, borta ut, säger mamma och lägger huvudet på sned.
- Jag mår bra, kan du snälla lämna mig ifred nu? säger jag snabbt.
Mamma nickar lätt och lämnar rummet utan protest. Min mamma förstår mig väldigt bra. Bättre än någon faktiskt. Eller vem har jag att jämföra med? Jag har ju ingen vän. Min mammas namn är inte heller så vanligt. Havanna. Jag får ofta höra att vi är lika varandra. Min pappa och min lillebror däremot har de vanliga namnen Lars och Emil. De påminner också väldigt mycket och varandra. Båda har ljust hår. Blå ögon. Måste alltid ha någonting för sig.
Vi bor i ett stort rött hus med vita knutar mitt ute på landet. I ingenstans. Varje dag åker jag buss i 50 minuter för att kunna komma fram till skolan i tid. Mitt liv är inte märkvärdigt. Inget har hänt sen jag vet inte hur långt tillbaka. Men jag känner på mig att idag kommer någonting hända. Just idag.
- Vintra? Nu måste du skynda dig, bussen går om 15 minuter! Vrålar mamma från nedervåningen. 15 minuter. Jag kollar på klockan. Den visar 06.29.
- Vad är klockan? Ropar jag tillbaka.
- Klockan är fem över sju och bussen går tjugo över sju, skynda dig nu! Ropar mamma stressat.
- Kommer, ropar jag svagt tillbaka.
Jag tittar på klockan. 06.29. Jag kastar en skum blick över rummet och granskar varenda vrå. Jag tar väskan över axeln och går sakta ut ur mitt rum. Jag tittar på klockan en sista gång. 06.29. Jag tar upp min mobil och tittar på den digitala klockan på skärmen. Den visar också 06.29.
Säg gärna vad ni tycker!
Planer idag? Jo jag ska dansa med mina vackra vänner. Jag är extremt laddad, jag ska gå aldelles snart!
Hoppas ni får en underbar dag!
Fotograf: Fredrik Broman
PUSS