Rolling with the badest chicks.
- Hejdå Vintra, ha en bra dag nu och så ses vi efter skolan idag, okej? Säger mamma mjukt och drar in mig i en kram. Jag kramar tillbaka hårt och andas in mammas doft.
Jag slingrar mig ur kramen och tar ett steg bakåt.
- Hejdå, vi ses efter skolan! Jo, förresten får jag kolla på din mobil? Säger jag och räcker ut handen mot mamma.
- Hurså då? Frågar mamma och tittar konstigt på mig.
- Ge bara hit den! Säger jag surt. Lite stött räcker hon mig mobilen och jag tittar på den. 06.29. Jag tappar nästan andan.
- Mamma vad står det på skärmen att klockan är? Frågar jag och tackar gud för att min röst lät stadig.
- Det står 07.10, har du fått dålig syn? Frågar mamma och tittar granskande på mig.
- Visa bara mobilen för mig igen, säger jag snabbt. Mamma lyder order. Det enda jag kan se är att det står 06.29. Jag sväljer hårt.
- Hejdå mamma, jag ska nog gå nu så att jag inte…inte…inte missar bu-ussen, hackar jag fram och smäller fort upp dörren och böjar gå mot busshållplatsen.
- Vi får kolla din syn efter skolan idag! Ha en bra dag, gumman! Ropar mamma efter mig.
Med långa steg går jag mot bussållplatsen som ligger ungefär 100 meter från vårat hus. Den varma sommardagen värmer upp hela mig. Jag klandrar mig själv för att jag tog jeans. Solens strålar delar ut ljus över den lilla byn jag bor i och målar allting i ett förtrollande sken och får allting att likna en film. Byn är omgiven av vackra ängar med grönt gräs och på de flesta betar hästar eller kor. Jag älskar allting med byn jag bor i. Den passar mig perfekt. Och jag trivs. Mamma vill flytta men jag skulle aldrig gå med på det. Jag älskar lugnet och fridfullheten. Långt bort i fjärran kan man skymta berg. Jag brukade fantisera om att jag besteg bergen och att prinsen kom och hjälpte mig ner och berömde mig för min modiga insats. Jag ler för mig själv. Jag fortsätter tänka på min märkliga dröm. Förlorad i mina tankar går jag som i trans till busshållplatsen. Jag kommer fram precis före bussen stannar och pustar ut. Jag kliver på och går längs bak i bussen och sätter mig ensam på en plats vid fönstret. Jag tar fram mobilen och tittar på klockan, 06.29, och sätter hörlurarna i öronen och sätter på musik. I huvudet följer jag textraden som den vackra rösten sjunger.
Rösten för mig tillbaka till drömmen. Jag tittar på klockan igen. 06.29. Jag lutar huvudet mot fönstret och känner den kalla bemötningen. Jag slappnar av och förlorar mig själv i mitt drömland.
Jag tittar på klockan för att se om den ändrats någonting. Men den står fortfarande still på 06.29.
Bussen stannar till med en hög pustning och en ordentligen fräsning och dörrarna öppnas med en gäll gnällning och jag skyndar fram till dörren för att hinna stiga av före resten av röset kommer.
Jag springer snabbt ut och möter skolan dystra uppsyn. Ännu en dyster dag att avklara.
Ännu en dag av utfrysande blickar och viskande röster samt bitchiga blickar från alla tjejer.
Själv bryr jag mig inget vidare. Jag har stått ut med det sedan 2:an. Ända sen dagen då Amy Moore spred ryktet om att jag försökt sno hennes pojkvän. Ända sen den dagen har hon fortsatt sprida falska rykten om mig. Och ingen lyssnar på min sanning. Och nu går jag i 8:an så jag har vant mig. Jag har blivit van vid att vara den svarta pricken. Van vid att vara ensam.
Jag går med sänkt huvud och låter blicken följa mina fötter. Min väska trycker jag hårt mot bröstet och jag fokuserar på att se så osynlig ut som möjligt. Jag går med snabba steg över skolgården.
Jag hör steg bakom mig och hur de kommer närmare och närmare och hur någon tillslut lägger sin hand på min axel. Där står Oliver. Oliver Wilde. Klassens sportnörd. Klassens populäraste kille står framför mig. Vad kan det här betyda?
Jag tittar osäkert på honom och han ler till svar.
- Hej Vintra, säger han och tittar på mig.
- Öhm…Hej, lyckas jag hosta fram tillslut.
- Hur mår du? Säger han och ler stort.
- Jodå, det är bra. Själv? Frågar jag och ler lite smått tillbaka.
- Det är bara bra, ska vi göra sällskap resten av vägen till skolan? Frågar han och nickar mot skolans dörrar.
- Visst, om du vill det så, säger jag och rycker på axlarna. Det här var helt otrolig. Oliver pratade med mig. Han la märke till att jag fanns. Medans vi går klurar jag på hur jag kan ha sett ut när han kom fram och pratade med mig. Såg jag fet ut? Såg jag hemsk ut? Jag försöker fixa till mitt hår lite diskret. Jag känner hur han tittar på mig och jag känner hur den röda färgen stiger i ansiktet.
Vi går i tystnad resten av biten. Inte en obekväm tystnas, tvärtom. En behaglig tystnad som inte behövs bryta. När vi kommer fram till dörren och stiger in i den stora skolan är det som om allting upphör. Alla kollar på mig. Och otroligt nog skyndar den större delen av klassen fram till mig och hälsar på mig och frågar mig tonvis med olika frågor.
När jag går genom korridoren hälsar varenda människa på mig och jag ler besvärat tillbaka. Varför all denna uppmärksamhet? Likt en ankmamma med ankbarn släpande i ett tåg efter mig följer tjejerna i klassen efter mig i princip hela dagen. Jag känner mig besvärad och otrygg. Som ett hål. En människa som snart kommer tyna bort och förbli bortglömd.
- Vad följer ni efter mig för? Frågar jag tillslut och vänder mig om och kollar var och en rakt i ögonen.
- Vi vet inte, men det känns liksom som om vi inte har något val, säger Bell, en liten tjej med långt mörkt hår. Alla andra nickar instämmande och börjar skruva på sig lite gran.
Inte har något val. Sakta vänder jag mig om och börjar gå. Inte har något val. Jag hör deras små steg bakom mig. Oliver pratade med mig. Alla hälsar på mig. Tjejerna i klassen följer efter mig. De har inget val. De gjorde det för det var tvungna. Varför? Resten av dagen grubblar jag på frågan. Inget svar verkar vettigt. Inget verkar betyda något. Inget. Bara tomma frågor och ekande röster i mitt huvud. Ordet ”hej” ekar i mig hela dagen och lämnar små hål i mig. Tillslut verkar ordet nästan främmande och jag verkar nästan känna smärta som hårda slag rätt i magen för varje gång det yttras.
Hela mitt huvud snurrar och mitt hjärta dunkar ovanligt snabbt.
Mina fötter vägrar bära mig längre. Inte ett steg. Jag faller till golvet. En hög av trassel och förvirring. Jag reser mig med all världens tyngd på mina axlar och skyndar fram genom korridoren. Jag snubblar på mina egna fötter och bakom mig hör jag de klapprande stegen av förföljare. Som en skugga följer de efter mig. Lukten av surt slår emot mig. Jag stannar upp, vänder mig och tittar på var och en av de. De har stannat upp och ser oroligt på mig.
Jag känner hur vågen av ilska slår mot mig och jag känner hur hela kroppen och hela huvudet fylls av mörker.
- Dra åt helvete, försvinn härifrån, låt mig vara ifred! Skriker jag med all min kraft och jag ser hur deras ansikten uttrycker förvåning. Men utan ett ord och utan protest vänder de sig om och går därifrån. Med små steg och skamsna ansikten. Jag vänder mig om och går resten av biten till skåpet. Jag rycker ut jeans jackan, kastar in NO-grejerna skåpet och låser det med hastig och ryckiga rörelser. Med snabba och hårda steg går jag ut ur skolan och börjar gå hemåt. Värmen från solens strålar sköljer över mig och värmer upp hela mig. Det kommer ta mig minst två timmar att gå hem. Men jag bryr mig inte. Jag orkar inte vara kvar här längre. Så jag fortsätter gå.
Med värkande ben och värkande huvud tar jag mig framåt. Min blick vilar på marken. Jag är inte långt ifrån hemma. Ändå känns det som om världen inte har någon ände. Plötsligt hör jag en röst. En nynnande röst. Ljuv och len som sammet. Mina fötter lyssnar inte på mig längre. De styr sig själva. När jag slår upp blicken från marken så ser jag en stor äng. Och så ser jag henne. Flickan.
Hon i min dröm. Hon var ännu vackrare i verkligheten. Om det nu var verklighet.
Hon dansade. Klänningen rörde sig som en sköld runt henne. Hennes ansikte var ännu vackrare och hennes leende ännu större. Jag står och tittar på henne i början av ängen. De guldglittrande vingarna på hennes rygg lyser strakt och det såg så oerhört vackert ut när hon lyfte och sakta dinglade ner på marken igen. Det är som att hela min dröm spelas upp igen fast på ett vackrare sätt. Precis samma rörelser. Precis samma fotsteg. Jag försöker nypa mig själv. Men inget händer. Är det verklighet?
Och plötsligt börjar hon sjunga. De ljusa tonerna studsar över hela ängen och sprider värme och glädje. Och så avtar rörelserna och sången. Vad händer nu? Hon vänder sig om. Och ser rakt på mig. Ögonen är mer förtrollande än jag minns. Hon räcker ut sin hand.
- Följ med mig, Vintra, så bli allting bra. Säger hon och ler. Hela leendet gör mig öm i kroppen och jag tappar talförmågan. Med stela ben och stel kropp går jag fram mot henne.
- Hur vet du mitt namn? Kraxar min röst och jag ler lite generat.
- Jag vet allt om dig, säger hon lågt och kommer ännu närmare. Hon var så otroligt vacker att hon nästan blev ful. Hon liknar ett konstverk. Som urhuggen ur sten. Hon börjar då mot mig med långa och lugna steg. Hon stannar med en meter emellan oss och räcker ut sin hand mot mig.
- Kom med mig, släpp allting. Ingen vill ha dig kvar i livet, ingen vill veta att du finns. Säger hon med len röst.
- Men min familj då? Säger jag och känner hur underläppen börjar darra.
- De kommer över det, ta min hand och följ med mig till Den andra världen, säger hennes silkeslena röst.
- Jag vet inte, jag kan inte, säger jag och min röst bryts i på slutet och tårarna rinner ner en efter en längs kinden.
- Du klarar det, de kommer att glömma dig. Det finns ingen som vill ha dig här längre, det är lika bra att du följer med mig, säger hon hårt och nästan lite kyligt men samtidigt lent och snällt.
Ingen vill ha dig här längre. Orden ekar i mitt huvud. De kommer att glömma dig. Då bestämmer jag mig. Jag följer med henne. Sakta höjer jag mig hand och lägger den i hennes.
Hon ler ett nästan obehagligt varmt och snällt leende.
- Följ efter mig, viskar hon och börjar gå. Fortfarande med sin hand i min.
Vi går över ängen och jag börjar känna hur mörkret sluter upp bakom oss. Jag vänder mig om och jag kan inte längre se vägen där alla bilarna kör. Istället tonar ett jättelikt mörk moln upp sig bakom oss. Jag stannar upp men hon uppmanar mig att fortsätta.
- Det finns inget att vara rädd för, du kan vara lugn, viskar hon och hennes röst får mig att glömma allt. Jag känner hur mitt minne sakta raderas som om någon står och klipper av det bit för bit. Vi börjar nå slutet av ängen och framför oss breder en stor skog ut sig. Den ser nästan förtrollad ut. Nästan overklig.
- Gå in i skogen, så fort du passerar linjen där ängen övergår till skog, väntar du på mig, säger hon och tittar allvarligt på mig. Jag nickar som förstummad och vänder mig mot skogen.
Med små och beslutsamma steg går jag mot skogen. Ju närmare jag kommer desto mindre minns jag. Vad var det min mamma hette? Nej, har jag en mamma? Jo, det måste jag ha eller? Men vad heter min pappa då? Har jag någon sån eller inte? Vad hände i skolan idag? Eller går jag i skola? Alla frågor snurrar i huvudet och jag känner ett svart moln täcka mina minnen så att jag inte kan se ett enda. Det enda jag kommer ihåg är drömmen. Och att jag ska gå över linjen där skogen börjar och sedan vänta. Inget mer minns jag.
Jag tvekar de tre sista stegen. Plötsligt dyker orden ”ingen vill ha dig här längre, de kommer glömma dig” upp i min röriga hjärna. Och där beslutar jag mig. Jag tar ett steg och sedan ett till. Jag tar det sista steget över linjen och det känns som att gå rakt igenom en glasvägg. Jag vågar inte öppna ögonen. Mest rädd för vad jag ska se. Och känna. Plötsligt känner jag lukten av något sött och surt. Jag öppnar försiktigt ena ögat men inget. Inget. Bara svart. Och tomt.
Plötsligt står hon brevid mig. Hon ler stort och ondskefullt och jag ser hur hennes ögon bli svarta. Hon höjer sin hand och lägger den på min axel.
- Jag välkomnar dig, Vintra, till älvlandet Enyo, säger hon klart och tydligt.
