Vintra.
Värmen strömmar mot mig och jag kan se de vackra ögonen i trädets mitt le mot mig, med dess farliga glitter glimmande gömt och långt nere i ögonen. Som om jag bott där i flera år, visste jag precis vart allting låg eller stod utan att jag behövde titta. Jag utforskar huset och kommer fram till att det är vackrare och har mer hemligheter än en flickas hjärta. Golvet är en stor skiva av mörkt, mjukt och varmt trä som täcks av en matta ihop sydd av tusentals löv med silvertråd. Likt en skimrande sjö stirrar den på mig och den får mig att le. Huset har tre små rum och då är köket och vardagsrummet med räknat. Köket träffar man på direkt man kommer in genom dörren, man har det på sin högra sida och vardagsrummet på sin vänstra. Det är som ett enda stort rum. Det finns ingen vidare hall, bara en klädhängare och ett litet skoställ samt den vackraste spegel jag sett. Spegelglaset glimmade och blänkte. Det bländade mig nästan. Den var inramad med det mest utsökta och magnifikaste mönster jag sett. Längst ner var det slingrande små figurer och krumelurer som gjorde sig vackra och det liknade som om de blåste fram i vindens element. Lite högre upp kunde man se älvor fram lyftandes av vågorna och av delfinerna. Det stod för elementet vatten. Ändå högre upp kunde man se älvor som stod i lågor. Deras ögon glimmade farligt och deras ansiktsuttryck var farliga. Högst upp stod en älva med händerna uppriktade i luften, och där uppe svävade symbolen för elementet jord. Mitt element. Jag var som förstummad. Jag lyckades slita blicken från spegeln och fortsatte framåt. Köket var av det finaste marmor i vitt med glänsande blå safirer som små knoppar på lådorna och skåpen. Diskhon och kranen var av rent silver och spisen och ungen var av brons. Köket skapade en harmonisk känsla. Det fick mig att slappna av. Bli avledande från världen. Jag gick fram mot köket och strök med försiktig hand över den kalla marmorn. Jag rös i hela kroppen. Jag öppnar lådor och luckor. Jag hittar bestick av rent guld med små röda ädelstenar som dekoration. Tallrikar av silver med gröna ädelstenar. Glasen av det renaste glasart jag någon sin sett. Prytt med blåa ädelstenar. Det var så vackert. Jag vill bara gråta. Låta de lyckliga tårarna värma mina kinder och torka i salta mängder. Det fanns ett litet matbord med plats för högst fyra personer. Det fann sig i det mest utsökta slipade träet med vackra slingrade mönster. Allting föreställde mitt element jord. Stolarna var av samma träslag och med samma mönster som på bordet. Jag ler. Så fint. Så fridfullt. Det fanns ett fönster i köket. Det räckte gott och väl för att lysa upp halva huset. Med tunna skimrande gardiner för fönstret som jag lätt förde undan fann jag den mest vackra utsikten någonsin. Dalen målades guld blandat med rött från solens sen strålar och stoftet som snurrade i luften glänste fagert och lent. Älvors trötta vingslag hördes på avstånd och det knall gröna gräset lyste starkt. Det lilla vattenfallet porlade högt och jag kunde skymta den guldiga bottnen. Jag backar undan, överväldigad över något så vackert. Jag gick bort från fönstret och fortsätter fram till vardagsrummet. Det finns ingen teve. Varför skulle det finnas? Jag ler för mig själv. Soffan är i ett skimrande grönt sidentyg. Den såg extremt inbjudande ut. Jag slår mig ner och sjunker långt ner i soffan och suckar tungt. Bordet är sammanvävt av bark, det såg inte särskilt stadigt ut, men det var skickligt gjort. Mitt emot soffan stod en fåtölj i samma tyg. Den stod och gapade mot mig och såg minst lika inbjudande ut. Jag reste mig sakta från soffan. Jag vinglar till men lyckas hålla balansen. Det finns ett stort fönster täckt med en stor blå gardin med silvermönster. Mönstret föreställer symbolen för jord och jag känner en varm ilning inom mig. Jag fortsätter med raska steg in i sovrummet. Jag drar efter andan. Det var så obeskrivligt perfekt. En enorm säng bredde ut sig framför mig. Sängramen var av mörkt trä och det slingrade sig i vackra mönster, även dessa såg ut att föreställa alla elementen. Ovanför de stora mjuka kuddarna i siden bredde sig ett jättelikt mönster i trä, och det föreställde såklart symbolen för jordens element. En kvinna med en fladdrande klänning i vacker form som står med uppsträckta händer och i hennes händer vilar en halv sol och en halv måne lutade mot varandra. Omkring dessa slingrar sig gröna växter och blommor. Kvinnans ansikte är vackert. Perfekt format, läpparna är avslappnade och fylliga, ögonen är slutna, men man kan se de långa ögonfransarna vilandes mot kinderna. Näsan är liten och spikrak. Hennes långa hår fladdrar i vinden och skapar en stor slöja omkring henne. Den symbolen kommer alltid vara helig för mig, alltid. I de fyra hörnen av sängen klättrar varsin stång upp med vackra runda mönster. Mellan de fyra stångarna går en fyrkantig ram och på dessa hänger långa skimrande knallvita gardiner som täcker sängen som en atmosfär. Det finns en stor garderob i en vit nyans med blommiga målningar på. Jag öppnar garderoben och drar efter andan. Så långt ögat kan nå ser jag vita klänningar i olika längder och mönster. Bara klänningar. Minst 40 stycken. Jag hittar även flera olika sandaler och flera påsar med stoft, ett bälte som jag kan hänga i midjan där jag kan hänga mina stoftpåsar, min kniv och andra nödvändiga saker. Jag finner även huvudbonader som blomdiadem och små hattar med olika mönster. Lyckan svärmar i hela mig. Väggarna i huset är täck av varmt trä och här och var finns inristade älvor som står för var och ett element. Så otroligt. Just jag skulle få allt detta. Just jag. Jag får ett hugg i magen när jag inte längre kan komma ihåg min mammas namn. Jag skakar snabbt av mig känslan och fortsätter att titta mig om i rummet. På andra sidan, mittemot garderoben finns ett sminkbord. Den stora spegeln är inramad av en enorm guldram och lådorna som sminket och mina hårklämmor i silver med diamant knoppar är förvarat i är i silver. På bordet framför ligger det som jag troligen kommer använda mest. En liten tub med kroppsglitter, en rosa puder och ett mörkrött läppstift. Jag trodde verkligen inte att älvor var medveten om att smink fanns. Plötsligt slog det mig själv som en blixt. Jag har faktiskt inte kollat mig själv i spegeln ännu. Inte en enda gång. Inte ens när jag kom in i huset och kollade på spegeln i hallen. Inte nu när jag sitter vid sminkbordet. Jag tar ett djupt andetag, redo att möta det nya jag. Jag lyfter långsamt blicken. Och tror inte mina ögon. Spegeln svarade på mina frågor. Den svarade på mitt jag. Mitt inre jag. Den jag varit hela tiden. Jag var vacker. De stora ögonen som inramades av de långa knallsvarta ögonfransarna tittade förvånat tillbaka på mig. Det avlånga ansiktet hade en oerhört vacker form och kindbenen och käkbenen var båda höga och tydliga. Min näsa hade blivit spikrak och mina läppar var perfekt formade och fylliga. Huden skimrade i en pärlas sken och jag kunde verkligen inte sluta titta på mig själv.
Håret hängde lugnt över axlarna och var färgat i en mörk brun färg. Lockarna skruvade sig längst ryggen och skimrade till när solens strålar nådde fönstret på rummet och kikade in. Jag log mot min spegelbild. Den log tillbaka. Svarade på mina reaktioner. Det var verkligen jag. Jag reser mig lycklig och lättad. Jag tittar upp i taket och hittar lampor i en rund form som man kunde se rakt igenom. Det var bara fyra slingrade vackra pinnar som satt ihop och bildade den runda formen. Jag förstod inte. Hur skulle de kunna lysa? Jag hör en röst viska stoft. Jag hoppar till och ser mig runt i rummet. Ingen i närheten. Jag suckar tungt och skakar på huvudet. Jag gör som rösten säger och lyfter handen mot lampan. Jag fokuserar på jordens stoft och jag kan se ett grönt ljus lysa från min hand i ett ögonblick och i nästa glöder lampan i ett guldsilvrigt grönt ljus som lyser klart i rummet. Jag gör likadant med resten av lamporna i det lilla huset. Plötsligt lyser hela huset i en varm grön färg och jag känner mig hemma. Jag springer runt i huset och skrattar. Tillslut hoppar jag i sängen och sjunker sakta ner bland de silvergråa tygerna. Overkligt. Här är jag, Vintra, en vacker älva som för bara några timmar sedan var en nolla på skolan. Nu är jag en av de mäktigaste älvorna i dalen som står i kontakt med jord. Jag ler lyckligt.
Jag vaknar till liv ur min dröm av höga hårda knackningar på min dörr. Jag skyndar till dörren och tar ett djupt andetag. Kollar mig snabbt i spegeln på förbi farten. Sakta öppnar jag dörren. Jag möts av en Alexias stora ögon. Hon ler varmt.
- Hallå där Vintra, sjunger hennes röst.
- Hej Alexis, kraxar jag tillbaka och skäms över min skärande röst.
- Det är ingen fara, din röst håller på att utvecklas till något bättre, säger Alexia som om hon kunde läsa mina tankar. Jag ler svagt som svar. En lång tystnad uppstår.
- Vi ska ut, du vet och lura folk, viskar Alexia och ler elakt.
- Jaha? Säger jag dumt.
- Vill du följa? Frågar Alexia mer förtydligat.
- Visst, svarar jag utan att veta varför. Jag känner paniken växa i mig.
- Det är inte vidare svårt, ställ dig bara på en äng och dansa och le ljuvt, säger Alexia och flinar mot mig, precis som om hon hade läst mina tankar igen.
Jag nickar i brist på ord och följer efter Alexia som kastat sig ut från trappan och fällt ut sina glimmande vingar i skenet av stoft. Jag känner blåsten i håret och lyckan tar plats i mig. Att flyga var så oerhört befriande. Jag vet inte hur jag ska beskriva det. Ingen aning. Man förändras. Man känner livet springa omkring inne i en. Alla borde få uppleva känslan. Alla.
Framför mig flaxar Alexis och allt flera älvor sluter upp med oss. Jag har inte tänkt på det förrän nu. Vi är minst 20-30 stycken. Som en mindre klump tar vi oss snabbt framåt mellan skogens alla träd med Alexia i spetsen. Hennes ljusa lockar fladdrar farligt i vinden men lyser starkt av stoftet som singlar omkring i luften. Lågt börja jag för mig själv. Min klara röst fyller hela mig och jag kan inte låta bli att sjunga lite högre.
Alexia fäller upp handen och hela gruppen stannar tvärt.
- Vem är det som sjunger? Frågar Alexia och vänder sig om mot gruppen.
Jag känner rodnaden stiga i ansiktet och jag slår ner min blick i backen.
- Är det du Vintra? Frågar Alexia och jag känner hennes blick bränna hål i mig.
Jag nickar stumt och lyfter försiktigt blicken och möts av Alexias blåa stora ögon. Men de uttrycker varken ilska eller irritation. De uttrycker intresse. Jag känner allas blick plötsligt vilar på mig.
- Fortsätt med det, fast ännu högre! Utropar Alexia och jag känner ett sting av förvåning sticka till inom mig.
- Får jag fråga varför? Hör jag mig själv säga och jag kniper snabbt igen munnen så att jag inte ska yttra fler dumma ord.
- För att det får en att bli mer…stridsmotiverad, säger Alexia och ler.
Alla älvor nickar instämmande.
Toppen. Jag fick alla att verka mer strids motiverade. Vilken dröm. Jag suckar tungt men inte hörligt. Jag viker undan från Alexias genom borrande ögon och jag kolla lätt åt sidan.
Då möter mina ögon Nicolas. Hans bruna ögon glittrar farligt. Han ler mot mig. Men inget snällt leende. Mer hånfullt, som om han hade lust att döda mig. Jag ler osäkert tillbaka och vänder bort huvudet för att slippa titta på honom.
- Fortsätta sjunga Vintra, säger Alexia kort, vänder sig om och tecknar åt gruppen att vi ska fortsätta flyga framåt.
Jag lyder och högt sjunger jag en av de vackraste låtar jag vet. Klart och högt klingar min röst ut och sprider sig runt oss och fortsätter vidare in i skogen. Orden i låten lämnar en tunn hinna om sig och lämnas bakom oss. Så snabbt flyger vi. Jag känner plötsligt hur arg jag är. Hur sugen jag är på att bara ha ihjäl någon. Jag ska locka in någon i vårt land. Och den ska stanna här. För alltid. Hur den mörka, mörka känslan kryper i mig. Hur mina vackra ögon blir svarta och glittrande farliga. Hur mina tänder blev spetsiga. Det breda flinet grinade över läpparna. Jag är ond. Jag känner mörkret kretsa omkring mig och det uppfyller hela mig med en härlig känsla. Det här är det nya jag.
Med hastighet flyger jag fram. Mer om mer lust växer i mig. Jag vill döda någon. Jag kikar hotfullt omkring mig och möts av svarta och onda leenden. Vi är onda. De är onda. Aldrig goda. Lurad från början. Lögner som var trovärdiga. Inte längre. Vi är onda.
Vi styr mot marken. Graciöst tar fötterna emot och vi står stadigt i den gröna mossan. Jag ser mig omkring. Alla har svarta ögon och spetsiga tänder med breda flin lekandes på deras läppar. Ondskan är tung. Jag kan nästan känna den genom att bara sträcka ut handen och luften. Nästan ta i den.
Alexia säger några främmande ord på ett vackert språk och mörka slingor sipprar upp från marken. De slingrar sig runt varje älva och ger den kraft. Själv upplever jag det som njutning. Det var oerhört skönt. Aldrig låta mörker lämna mig. Jag ser svart i några sekunder innan de lämnar mig. Jag ser mig omkring. Älvorna har fått svarta ögon. Knallsvarta. Klänningarna är blänkande svarta och mörka slingor skingrar sig likt en cirkel runt varje älva. Naglarna är gula och långa och tänderna vita och oerhört spetsiga.
Håret svart, nött med grå dystra slingor. Allas hår hade blivit längre och det rörde sig. Flytande rörelser, som om det satt ormar på huvudet.
Vi är redo.
Nu ska vi lura människorna. Vi ska vinna. Jag ska döda. Lämna spelplanen som segrare. Och återvända med blodtörst.
När vi går utanför glasmuren händer något. Jag blir vacker igen. Kanske vackrare än någonsin förut. Alla de andra också. Jag ler gudomligt. I mitt huvud kan jag höra Alexia kommunicera med oss alla. Ordern lyder att vi inte ska leda in någon i vårt land ikväll.
Vi ska lura. Sen döda. Vi ska visa att vi är farliga. Att vi är mäktiga.
Begäret väcks till liv inom mig. Brinner som en låga. I en lång rad brevid varandra går vi. Alla ler. Vi får order att sprida ut oss på den väldiga ängen. Jag styr åt vänster. Första människa jag ser, ska jag lura. Jag ler mitt mildaste leende och börjar sjunga och dansa. Jag börjar tänka på jord och känner den gröna kraften fylla mig. Runt mig ber jag blommor växa och gräset bli grönt. Ber den gröna kraften skydda så att ingen ser mitt mörka jag. Alla älvor gör konster av olika slag. Alla gör sin egen grej. Någon spelar på ett instrument gjort av bara vatten, några står och skrattar, springer runt och visar lyckan.
Jag sneglar på Nicolas som står en bit bort från mig. Han står och trixar med sitt vatten. Går runda ringar och skjuter iväg de genom luften. Jonglerar med vattnet i luften Hans vältränade armar arbetade och jag kunde inte låta bli att stirra lite extra. I det sena solljuset glänser hans mörka kropp som diamanten själv. Håret likaså. Jag var tvungen att le.
Jag märker plötsligt att han tittar på mig. Jag viker undan blicken, men känner hans fortfarande brännande i ryggen.
Första människan. Le. Titta. Förtrolla. Lura. Döda.
Jag ser killen titta på mig. Han går på andra sidan vägen. Jag ler mot honom. Han stannar upp och tittar som om han försökte förgöra mig med blicken. Men inte. Jag stannar kvar.
- Kom, min vän, viskar jag i den vackra kvällen. Luften bär med sig orden och för de till honom. Han tar ett tveksamt steg.
- Ingen vill ha dig, bara jag, fortsätter jag med sjungande röst. Han tittar förvånat på mig.
- Men…började han utan att släppa mig med blicken. Hans ögon såg på mig. De tydde att han tyckte jag var vacker.
- Inga men, den enda som älskar dig är jag, följ med mig. Säger jag förtrollande och det verkar få honom att bestämma sig.
Men beslutsamma steg går han emot mig. Mörkret sluter sig. Fyller mig. Lämnar ingen tom yta. Han är död. Mitt handgrepp hårdnar. Det onda flinandet återfinner sig till mina läppar och mina ögon bli svarta. In i hans huvud, radera och bränna. Bara detta ögonblick ska finnas. Inget annat.
Död. Blod. Borta. DÖD.
Hon var så vacker. Ögonen värkte nästan. Hon ville ha mig. Och jag henne.
Hennes leende. Ögonen. Dansen. Vingarna. Hon var perfekt. En ensam fågel sjunger i mitt hjärta att jag känner henne. Att hon är min vän. Men min röriga hjärna har inte tid. Inte tid att tänka på verkligheten.
Med beslutsamma steg går jag emot henne. Redo. Redo att möta henne.
Hon räcker fram sin hand. Jag tar den. Varm och kylig. Tunn och mjuk. Lätt men tung. Till och med hennes händer är vackra. Mina kärleksfulla ord når inte fram till henne. De studsar tillbaka som om de slagit emot något hårt. Som en sköld runt henne slungade orden mot honom och avvisade de. Plötsligt hårdnar hennes hand. Klämmer fast min i ett järngrepp. Jag kvider till. Hon ler hemskt. Flinar mot mig. Jag försöker fly men det går inte. Plötsligt ser jag det. Förändringen. Hennes vackra, vackra ögon bli svarta. Knallsvarta. Mörkret uppfyller de. Hennes vita långa, svepande klänning blir svart. Nattsvart. Längst nere ser jag de svarta trådarna strömma likt en vacker, hotfull kappa. Naglarna växer gula, svarta och långa. De tränger sig in i min hud och jag känner hur de skär genom mitt kött och jag ser blodet börja rinna. För mycket för att hinna skrika. För mycket smärta. Tårarna väller upp i ögonen på mig. En efter en rinner de nerför kinderna. Hennes blänkande, bländande hårsvall blir svart och nött med gråa slingor. Hennes riktiga jag. Det är ju Vintra. Jag känner det. Jag känner kylan under mina fötter. Under våra fötter kan jag se mörka slingor krypa upp ur marken och greppa mina fötter. Mörker håller mig i ett järngrepp. Jag ser med rädsla och fasa rätt in i hennes ögon. Jag möter njutning. Hon njuter av synen. Synen av att skada andra. Det är inte likt Vintra. Försiktiga Vintra. Vackra söta Vintra.
Mitt minne raderas. Kommer inte ihåg. Kan inte minnas. Jag kämpar emot. Kniper ihop ögonen och vrider på mig allt jag kan. Jag vill komma lös. Jag slår upp ögonen och möts av ett par svarta brinnande ögon. Jag känner en rysning skickas längs min rygg. Hennes svarta ögon gör mig kall. Får mig att frysa i den varma kvällen. Jag känner hur kylan tränger genom hela kroppen. Jag blir genomfrusen och kan inte känna någon del av min kropp. Försiktigt öppnar jag ögonen. Det var ingen mardröm. Det var verklighet. I några sekunder känner jag att mina fötter lämnar marken. Luften susar i öronen och mitt stelfrusna hår fladdra lätt. Sen kommer smällen. När jag slår emot marken. Den hårda asfalten. Den genomträngliga smärtan får mig att skrika högre än någon annan. Trots det verkar ingen höra mig, eller bry sig. Jag kan inte se något. Jag känner att vartenda ben i min kropp är brutet på mitten. Jag känner blodet rinna från huvudet. Hur det pumpat ut och lämnar min kropp i en röd pöl på marken. Energin lämnar mig. Tröttheten övertar. Jag återfår synen svagt. Kan skymta silhuetten. Min känsel fungerar bättre än synen. Jag känner att hon står bredvid mig. Hon sätter sig ner på knä alldeles intill mig. Jag kan känna kylan från hennes nätta kropp. Hon lutar sig nära mig. Andas mörker på mig. Mina rosliga andetag blir allt färre. Med sista orken får jag fram orden jag velat säga i flera minuter.
- Vintra, det här är inte du, jag vet att längst där inne finns du. Jag gick på din skola, du kände mig. Jag är din vän, säger jag svagt. Jag kan känna blodet rinna ur munnen.
Mina suddiga ögon möter de svarta. Långt, långt där inne kan jag se det. Osäkerhet. Jag ser Vintra. Den gamla Vintra. Sen är det borta. Hon sätter ut sina armar ovanför min kropp. Från armarna börjar svarta långa trådar strömma. De når min kropp. Tränger genom mitt skinn. Skär och skär. Som sylvassa skarpa knivar. Skriken bli ljudlösa. Smärtan blir oändlig. Blodet rinner. Varenda droppe lämnar min kropp. Tillslut har de svarta trådarna skärt så hårt genom mitt skinn att min högra arm lossnar. Den faller till marken. Jag skriker. Och skriker. Skriker igen. Nästa arm lossnar. Mer blod. Mer skrik.
Mer smärta. När de svarta trådarna kryper upp i mitt ansikte förlorar jag synen. Och hörseln. Det enda jag kan känna är hur min mun utropar skrik efter skrik. Sen domnar jag sakta bort. Svartnar ordentligt framför mina ögon. Det sista jag känner är hur hon dricker av mitt urpumpande blod. Jag skickar alla mina sista tankar till min familj. Jag vill inte dö. Jag vill leva vidare. Få uppleva saker. I mina tankar ber jag min syster uppleva åt mig. Hon är det enda jag kan komma ihåg nu. Den enda som finns i mitt hjärta. Och ett hjärta glömmer aldrig. En hjärna kan glömma. Men hjärtat. Den som en gång får en plats i någons hjärta, slipper inte ut. Förblir oförglömlig, finns alltid kvar. Blir den första du kommer ihåg och den sista du glömmer.
Sakta försvinner jag ur medvetandet. Domnar bort i frid. Beger mig ut i den döda vackra världen. Från kylan till värmen. Jag lyckas få ett leende på läpparna. Jag kommer för alltid att vara lycklig. Vad som än händer mig. Sen slumrar jag in i den dystra men varma sömnen. Jag älskade dig, Vintra. Sen kommer jag inte ihåg längre.
Jag ser hans varma, skräckslagna och rädda bruna ögon förlora den sista gnistan och sakta flyta ihop med den svarta tomheten. Kvar blir inte mycket. Luften tar tag i hans kropp och mosar honom till stoft. Från stor till liten. Hans kropp tynar sakta bort. En sista blick på hans avslappnade ansikte fick mig att minnas. Mattias. Mina ögon vilar mjukt på hans döda och genomkalla ögon. De vackra bruna ögonen som jag älskade så mycket. Hans fina ansiktsdrag försvinner. De tydliga käkarna suddas ut. Alla minnen med honom raderas. Ingen minns. Guldglittrigt svävande stoft. Av små, små prickar. Det var Mattias. Killen jag alltid älskat. Jag sitter fortfarande på den kalla och hårda marken. Den hade färgats röd efter allt blod. En blodväg. Samma färg som man brukade måla kärlekens symbol i. Ett rött hjärta. Sakta reser jag mig. Tittar ner på mina händer. Blodet var borta. Men även om det inte syntes, kändes det. Smärtan i bröstet. Jag har dödat personen jag älskat mest. Personen som betydde något. Hur kunde jag? Min Mattias. En tyngd fyllde hela mitt bröst. Jag kunde inte röra mig framåt. Mina fötter vill inte bära mig. Den röda marken smeker mina fötter och lämnar avtryck under fötterna. En kärleksväg av blod. En blodväg fylld av kärlek. Huvudet snurrar. Jag dödade honom. Jag dödade honom. Mitt huvud ekar och ekar. Framför mig kan jag se de andra älvorna applådera och le mot mig. Njuter av tortyr. Knäna förvandlas till smör. Armarna vill inte vara med. Jag blir tokig.
Huvudet går på spinn. Bilder på Mattias flimrar överallt. Ingen ordning på bilderna. Förflyttar runt. Jag dödade honom. Jag känner hur det bränner i halsen och hur ögonen svider. Tårarna rinner, salta. En efter en.
Jag sätter armarna mot huvudet och skriker ut smärtan.
- JAG DÖDADE HONOM, JAG DÖDADE HONOM, skriker jag så genomträngligt och så skärande att världen ryggar emot mig. Om och om igen. Sparkar med benen och viftar vilt med armarna. Kämpar mot inget. Kämpar mot mig själv. Slåss för ingen. Slåss för mig. Vill leva. Skrik efter skrik. Jag står inte ut. Jag blir galen. Jag lyfter från marken och försöker flyga ifrån smärtan på marken. Men den följer mig. Slåss ensam mot världen. Du och jag Mattias. Hans bruna ögon på näthinnan. Skriker ut den skärande blicken som lämnar stora sår i mig. Boxar vilt med armarna för att få undan honom. Ut ur mitt liv. Jag dödade dig. Du dödade han. Försvinn.
Plötsligt känner jag någon ta ett stadigt grepp om mina handleder. Jag fortsätter slåss. Jag vill försvinna in till en annan värld. Slippa Mattias. Jag vill bli frisläppt. En fångad fågel vill bli fri. Jag slår upp mina vilda ögon. Möts av Nicolas. Han är så lik Mattias. Det fick mig att hata honom ännu mer. Jag försätter att slå honom. Hårda kalla nävar träffar varm hud. Möter hans ögon. Han uttalar ett obegripligt ord på ett främmande språk. Plötsligt försvinner allt. Livet rinner av mig och hamnar i en pöl på marken under mig. En pöl av jobbiga känslor som simmar runt och tittar retsamt på mig. Energin sugs ur min kropp och hamnar långt borta där jag inte kan nå den. Utom räckhåll. Seglar lyckligt iväg i luften, som en frisläppt fågel. Min kropp tappar känseln och lämnar mig kall och sladdrig. Jag viker ihop mig, men fångas av starka armar. Mina ögon möter en blå himmel. Jag hörde de sista orden. Jag såg de. Jag kände de. Jag hörde de. Jag smakade de. Jag luktade de.
Jag älskade dig också, Mattias. Jag sluter mina ögon och hoppas att någonstans långt bort, hörde han mina ord.
Hoppas ni gillar de, PUSS.
